Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Thorilds ungdom. Kring några nyfunna Thorildiana. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Thorilds ungdom 175
poet. Den vildhet i lynnet, som enligt Atterbom skulle finnas i
Thorilds mödernesläkt, visar sig icke på något sätt som
upproriskhet hos gymnasisten. När han sedermera riktar sitt frontangrepp
mot gullicismen, främst representerad av Voltaire, är han en
avfälling1 från sitt gymnasistideal.
Med hänsyn till Thorilds utgångsläge ligger det makt uppå att
starkt betona utvecklingssynpunkten, särskilt under åren 1775—1780.
Detta har också Thorilds senaste monograf, Stellan Arvidson, gjort
mer än någon annan före honom. Men det synes, som om
tillägnade verk och personliga upplevelser bort framhållas som ferment
och incitament i Thorilds utveckling i högre grad, än som skett i
Arvidsons avhandling. Den som skildrar Thorilds själshistoria måste
teckna själva rörelsen.
I det följande gives tillfälle att behandla ännu en faktor av
betydelse för Thorilds andliga tillväxt, detta i anslutning till Thorilds
brev till Wallenstråle den 17 juni 1779, till vilket det är hög tid
att återvända.
Brevets fortsättning visar oss först Thorild i en pose, som var
honom kär: den vises i naturen. Thorild jämför sig med Epikurus
— det måste accentueras, att Epikurus icke blott föreföll Thorild
»sorglös och förnögd» utan också vis (i annat fall hade ju
jämförelsen haltat). Thorild berättar om huru han den 25 maj, d. v. s.
Wallenstråles bröllopsdag, var ute i naturen:
Den 25 Maj var jag på Landet — denna dagen, som är så dyr
för Leis hjerta! J den parken jag var, irrade jag omkring sorglös
och förnögd, som en Epik ur. Jag irrade omkring, och öfverlemnade
mig åt alla mit hjertas och min Jnbillnings ljufva förvillelser. På
Tankans Vingar utfor min Ömhet, och förlustade sig i främmande
nejder; lätt som Astrild, och gudomligt fri. Eos besökte den och
Doris och mina bästa vänner.
Den Doris, som Thorild här nämner, omtalar han också i ett
brev till Hylander några veckor senare:1 »Arist», utropar han,
»Graziernas älskling! Ifrån denna stunden uptar jag dig i mina
quäden. Så ofta som Eos och Doris skall dit namn nämnas. Ty
en älskarinna och en vän äro de rätta gudomligheter, som
enthou-siasmera skalden.» Det är Doris, som Thorild hyllar i den lätt
rokokofrivola dikten med samma namn, vars sista strof lyder:2
1 Weibull: Bref, s. 10.
2 Hanselli: I, s. 107.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
