Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång öfwer Grefwe Gustaf Gyllenborg. En nyfunnen dikt av Geijer. Av Evald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man efter skenet lopp — som när wid dagens slut
En lusteld tändes an. Då klappa stadens tärnor
Allt släcks, blir tyst, och nu — stå fram de milda stjernor
Som stilla lysa natten ut.
Knapt hörer man ännu en enslig åldring nämna
De ljud, som woro förr hans tjusta ungdoms ro,
De quäden, där Du gick att Dygdens rätter hämna.
Att stämma ömhets lof, att prisa ewig tro,
Din sång så klar, så djup, som hjertats grunder rör,
Men blott åt rena bröst sin högsta tydning bådar,
Som då mot himlens blå den unga oskuld skådar
Och anar Guden ofwanför.
Man tadla will din dikt, att ej med Söderns värma,
Ej med Hesperisk glans Du locka oss förstått,
Att uddig qwickhets lek Du icke welat härma,
Att Galliens fina ståt Din stora själ försmått.
Din sång din gerning war, ditt lif — med kraftens rön
Ur hjertats inre brunn dess rena vågor swalla.
Till tårar Du oss rör och wet dock ibland alla
Sjelf ensam ej, att Du är skön.
Men denna stränga art är hemma uti Norden,
Från ålder bragder ej blott prisade dess sång:
Sjelf war den hjeltebragd — med vapen rustad worden,
Den träffar djupt, har egg och går en hjeltes gång.
Då witter Idrotts Mor sig sänkte till wår werld,
Ej som Minerva blott som Pallas will hon dyrkas:
Af Söderns sköna barn dess glada lek må yrkas,
Åt Norden gaf hon sångens swärd.
Och Skalden fattar det och ljungande bewakar
De helga seders rätt och tolkar dygdens bud
Och himla lärans magt. Han flärdens lek försakar
Ty seger är hans lust och äran är hans brud.
I sällskap med en Gud för Allmänheten dold —
Så söng Du Gyllenborg! Så böd du Skalders skara!
Med höga himlens skyld den äkta skald bör wara
Och jordens slägter i hans wåld.[1]
Så stod, i forntids natt, han re’n på Svithiods stränder.
Hans språk var ogent, wildt, för Harmonien lyckt.
Han öfwermannar det med Gudakraft och tänder
Uti dess råhet lif, med bloss från himlen rykt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
