Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klosterrovvisorna. Av Axel Ahlström - I. Benediktavisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 Axel Ahlström
som omfattade även andra byggnader för praktiska behov, omgavs
av en mur, som dock icke var avsedd att vara ett försvarsverk och
säkerligen utan större besvär kunde genombrytas av ett antal kraftiga
män. Dessutom stod kyrkan och klostret vid ifrågavarande tid
under restaurering efter en större eldsvåda, vilket kan ha gjort
tillträdet ännu lättare.
Lars och hans män komma fram till klostret just i
morgongryningen, då näktergalarna börjat sjunga. Från kyrkan klingar
också sång — det är klosterjungfrurna, som hålla sin första
morgonandakt, den s. k. matutinan, i högkoret. Ljudet av kärestans
röst kväver Lars’ sista betänkligheter:
Han slog neder den klostermur
Och så den järneskråe,
d. v. s. de bryta sig igenom klostermuren, komma så in på
klostergården och genom den öppna kyrkan fram till korskranket och
genombryta även detta. Abbedissan Cecilia står, hög och stram
föreställer man sig, framför högaltaret, omgiven av klosterjungfrurna,
och då junker Lars för bort den i hennes vard anförtrodda
Benedikta, hotar hon honom, med Birger Jarls vrede. 1 all sin
ordknapphet ger skildringen ett ytterst levande intryck och det finnes
däri icke en detalj, som strider emot vad som vid ett dylikt tillfälle
bör ha tilldragit sig.
Däremot förekomma nog i andra partier av visan drag, som
synas stridande mot verkligheten. En del av dessa ha redan fått
sin förklaring t. ex. att Benedikta kallar Birger Jarl sin broder, då
han i själva verket endast var svåger till hennes syster, ävensom
att han i en av de danska uppteckningarna fått konungatitel. Att
Lars säges föra Benedikta till sin fädernegård i Norge, är
naturligtvis orimligt. Man skulle kunna komma fram med den
förmodan, att i st. f. fädernegård ursprungligen stått frändegård eller
något dylikt. Men detta har närmast karaktären av ordrytteri och
förklaringen är nog ännu enklare, ßiddaren förde ju i regel,
naturligt nog, sin brud, han må ha vunnit henne med våld eller ej,
till sin gård, släktgård, fädernegård. Man förstår lätt, att en
sångare eller avskrivare kunnat låta detta välbekanta uttryck slinka in
i dikten utan att han kommit att tänka på dess orimlighet. Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
