Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 123
börjat tolka vissa stycken i detta verk.1 Ryktena om Goethes
sysselsättning* med Manfred, varom diktaren särskilt i samtal och brev
meddelat sig med vännen K. L. von Knebel, ha sedan uppenbart på
någon väg nått fram till Atterbom. Vad som frapperar i hans
dagboksanteckning är den starkt kritiska betoningen: med säkerhet fann
han, att Goethe gjorde den engelske lorden en alldeles för stor heder
genom att översätta honom. Hans första, ännu blott indirekta
omdöme om Byron förefaller avgjort misstroget.
I november samma år, 1818, såg Atterbom sedan Byron själv
i Venedig. Vi känna detta faktum endast genom Byron-elegien;
de fullklottrade, rätt så svårlästa sidor i den röda resedagboken
som bevara iakttagelserna under de venetianska dagarna innehålla
intet härom. Man vågar också förmoda, att denna väl blott
flyktiga glimt av den märklige mannen, så värdefull som upplevelse
när Atterbom längre fram blickade tillbaka på den, så egenartat
tjusande i ljuset av Byrons senare sällsamt förstorade öde, vid själva
tillfället ej gjorde något djupare intryck på honom. Byron var
nog, trots skaldeberömmelsen, i hans ögon främst en excentrisk
engelsman, en aristokratisk turist, vida känd i lagunstaden för sitt
yppiga och omoraliska leverne. Med hans poesi hade Atterbom
förmodligen ännu icke stiftat bekantskap.
Ett par år gå och vi möta nästa gång Byrons namn i
Atterboms Bref ifrån Born i tidskriften Svea år 1820. Det förekommer
där i den kända frasen om Byron såsom engelsmännens »nyaste
modeskald», ett yttrande som med sin en aning nasala och lätt
överlägsna ton förargade Tegnér. Det är likväl av vikt, att orden
läsas i sitt sammanhang, om de icke skola missuppfattas.
Atterbom talar i brevet om konstnärerna i Rom och de skilda riktningar
dessa företräda. »Några», skriver han, »tro sig vara i besittning
af den pura Naturen, samt yrka med höga rop på kraft och
naturgeni. Det sista, nemligen enligt sitt begrepp derom, förmena sig
Engelsmännen till ett utmärkt mått hafva upptäckt hos
Thorvaldsen, hvarföre de ock värdera honom ungefär ur samma synpunkt, som
de upphöja sin nyaste modeskald, Lord Byron, till ett non pius ultra
bland alla skalder på jorden. Tvifvelsutan äga Britterne sinne för
allt, som på ett djerft och öfverraskande vis är lefvande och
ursprungligt: men de flesta tyckas dock sätta det sköna och det stora blott
1 Se J. G. Robertson", Goethe and Byron. Publications of the English
Goethe Society. New series. Vol. II. London 1925, s. 52, 53.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
