Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 129
rättshaveri och ett långsint, stundom litet futtigt vädrande av olika
gamla ingrodda mellanhavanden, drag vilka kanske i grunden mest
vittna om den angripnes hjälplöshet men som dock mänskligt verka
föga tilltalande; att denna lagrade animositet även pekar mot
källsprången för Byrons satiriska genialitet bör likväl ej förgätas. Om
allt det avväpnande och vinnande hos mannen, den personliga
trollkraften, temperamentets kastningar, kvickhetens nonchalanta och
strålande spel, ger Med win, i trots av sina avsikter, blott en
relativt matt föreställning.1
Med Medwins anteckningar förknippar Atterbom i brevet till
Malla Silfverstolpe tvenne Byron-framställningar av den tyske
lyrikern och kritikern Wilhelm Müller. Den ena, tidigare och
kortare, är essayen Lord Byron uti Urania. Taschenbuch auf das Jahr
1822, den andra, mera definitiva, den breda teckning av diktarens
liv som ingick i det biografiska samlingsverket Zeitgenossen.2
Studien i Urania, som byggde på en engelsk källa3, är välskriven och
klokt avvägd ehuru rätt så moraliserande. Rysande inför Byrons
cyniska nihilism läxar Müller upp honom, emedan han missbrukar
geniets gåvor och på ett ovärdigt sätt förnedrar sin sångmö. I den
senare biografien i Zeitgenossen har däremot, som Atterbom riktigt
sett, ett omslag inträtt i Müllers hållning. Moralisten vänder sig
nu icke längre mot Byron själv utan mot dennes vedersakare, mot
de fariséer och hycklare som fördöma honom, mot hans egna
landsmän såväl som mot Friedrich Schlegel, vilken i dogmatisk katolsk
iver benämnt Byron »das Haupt der antichristlichen Poesie».
Framställningen, enligt uppgiftens natur mera skildrande än kritiskt
värderande, bäres genomgående av en varm beundran för sitt
föremål, snillet och trotsaren, radikalen och frihetshjälten. Oaktat dess
många fina och välsagda omdömen griper den dock knappast den
byronska egenarten: kanske ligger en anledning i tyskens svårighet
att komma tillrätta med engelsmannen. För Atterboms uppfattning
av Byron och därmed även för elegien över denne bilda i varje
fall Müllers tvenne studier en given förutsättning; den förra har
1 Det är tydligen Medwins bok Tegnér åsyftar i ett brev till Martina von
Schwerin (5 jan. 1826): »Jag tackar för de öfversända Böckerna. Men var Lord
Byrons »Conversation» ej mera interessant än som han härföreställer, så gratulerar
jag mig att ha sluppit höra den.» Samlade skrifter. Ny krit. uppl. D. 5, s. 534.
2 Zeitgenossen. Neue Reihe. Bd 5 (Heft XVII) 1826 [1825]. Studien
omtrycktes sedermera i Müllers Vermischte Schriften. Bd 3. Leipzig 1830.
3 Se H. Lohre, Wilhelm Müller als Kritiker und Erzähler. Leipzig 1927,
s. 77, 78.
9 — 3337. Samlaren 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
