Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Carl Santesson
belägenhet. Suggererad av Todtenkränze gör Atterbom vidare en
jämförelse mellan Byron och den antika mytens Prometheus och
målar skaldens fatala osällhet, som i beständig jagande oro driver
honom från land till land. Hans språk smittas av byronismen, då
han med exalterat patos besjunger dennes Childe Harold-färd:
För brandfacklan, engång tänd i ditt hjerta, ej fanns
Kyla tillfyllest i Alpernas snö, ej lindrande svalka
I en på simmande färd vådligt besökt Hellespont.
Också här har Zedlitz gått före, tolkat och förmedlat. Den
österrikiske poeten såg i Byron en Ahasverus, rastlöst irrande kring
den vida jorden i sitt fåfänga sökande efter lyckan:
Der dunkle Bann bleibt auf der Seele lasten,
Mag dicht am Abgrund er den Fels erklimmen,
Die kalte Flut des Hellesponts durchschwimmen!
Zedlitz’ canzon följde Byron på hans vandring över hav och
genom länder, tills den store slutligen långt borta i Missolonghi
nådde sin banas mål. Men Zedlitz hade, betecknande för hans
ytliga, främst på formell bravur och känslofull belysning inriktade
konst, vid sin överblick alldeles lämnat Italien ur synfältet.
Atterbom vet däremot bättre besked. Han sjunger om skaldens färder:
Längst dock dröjde du qvar bland Italiens lagrar: fördubblad
Klang, i hvad der du besöng, hela din mäktiga konst.
Det är möjligt, att Atterbom för denna synpunkt varit vägledd
av Wilhelm Müller, som i den stora Byron-biografien i Zeitgenossen
framhävt, att Byrons väsen under Söderns himmel blev ljusare och
mildare och hans sångmö med mindre melankolisk panna lät sina
blickar sväva ut i den yttre världen, ett konstaterande med andra
ord av den utveckling hos diktaren som lät Childe Harold bliva
Bon Juan.1 Observationen krävde ju i och för sig intet större mått
av originalitet, och för Atterboms fina kritiska blick och säkra
känsla för diktverkens olika relationer kunde detta förhållande icke
vara fördolt. Själv med Italia-erfarenheten bakom sig såg Atterbom
klart, att Italien först gav Byron hans fulla mänskliga och
konstnärliga mognad och frigjorde hela det rika kraftspelet i hans natur.
1 Wilhelm Müllek, Vermischte Schriften. Bd 3, s. 383, 402, 403.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
