Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 143
Atterbom, innan han lärt känna Byron, och dennes nihilism tedde
sig väl för honom närmast som en ny uppenbarelse av en förhatlig
livssyn. Men den förromantiska elementarandemytologien från
Matthisson, som ju alltjämt dominerar furiesången i
Lycksalighetens 6", tyckes ha fått en fördjupad symbolik, en nj-ans mera av
ondska, förstörelselust och människohat, ett skimmer från
underjordiska svavellågor, som i varje fall för Atterbom blev till ett med
byronismen, sådan han fattade den. »Gnomernas hånskratt» höjer
sig än en gång, elakt och missljudande, i dessa slutverser:
Vi blifva de samma,
Ty kall är vår flamma:
Yi skratta åt denna
Förgängelsens ätt;
O, lärde den känna
Sin galenskap rätt! —
Flinkt! Facklorna svingen!
Det gnistrar kring ringen!
Nu tändom den verldsbrand,
Hvars aning oss gladt! 1
Ytterst stå vi här inför någonting för Atterbom fundamentalt
antipatiskt, nämligen den åskådning han i prosautkastet till Fågel
blå tidigare bekämpat i trollkvinnan Sysis’ skepnad. Albert Nilsson,
som fint iakttagit sambandet mellan Sysis’ filosofi och den
världsbild vilken Atterbom i elegien tillägger Byron, framkastar till och
med tanken på ett beroende. I sitt arbete Svensk romantik skriver
han härom: »Månne icke Atterbom vid teckningen av Sysis’
dämoniska världsåsikt, enligt vilken världen är ett kaos oupphörligt
alstrande ny maskmat åt förgängelsen, har tänkt på Byrons poesi?
Under sin resa i Italien såg Atterbom Byron i Venedig och har
med all sannolikhet då även gjort bekantskap med hans diktning,
vilken stod som högst i ropet. I sin vackra dikt om Byron, skriven
tio år senare, låter han Byron så att säga bekänna sig till Sysis’
dämoniska nattmystik.»2 Den sista observationen är slående riktig,
1 Man jämföre här Atterboms tidigare citerade ord i recensionen av
Euphrosynes Dikter: »Klart är, att utan en sammanbindande, ordnande, skapande,
mildrande princip vore all så beskaffad ironi sjelf en förstörande andlig verldsbrand,
som skulle qvarlemna det hemska chaos till sitt äreminne; den vore helvetets, som
betraktar menniskorna och verldsinrättningen med en blandning af hat och förakt,
en sinnesart som i Goethes Mephistopheles blifvit oöfverträffligt skillrad, och som
under en mera pathetisk omklädnad plägar af den snillrike Byron just con amore
framställas.»
2 Svensk romantik. Lund 1916, s. 219, 220.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
