Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 1. Prologen till Cydippe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusproblem 153
I diktens spegel betraktad, alltså i sin urgestalt, tycktes honom
kärleken både skön och oskyldig, och sådan beskrev han den,
förbiseende att det dock var en synd han beskrev. Eller med hans
egna ord:
Då såg jag, ack! ett älskvärdt barn. Dess linda
Bar hoppets färg, af hvita liljor skiftad,
Och slumrande på rosors bädd det låg,
Af stjernorna och Månen ljuft bestrålad.
Ett himmelskt löje bodde på dess läppar
Likt rosens löje när ur purpurknoppen
Mot fjärilns dans, på vårens dag hon blickar.
Tillbedjande, jag fästade min blick
På änglabarnet. Kärlek jag det nämnde
Ej vetande att i en högre sfer
Det kallas synd af himlens ljusa helgon.
Skalden skildrar nu hur han hör flera röster rikta sig mot
honom. En säger att synden överhuvud taget inte är ursprungligt
skön, och att den så kan förefalla beror därpå att mörkrets änglar
ha klätt sig i »ljusets granna Irismantel» för att förföra
människorna; den som vill hålla sig till sanningen målar inte synden
skön. En annan röst säger att om synden verkligen är skön i
vaggan, varför då visa oss den i vaggan? Det är att visa farliga,
frestande bilder, tillhörande en sfär som, en gång lämnad, skall
vara lämnad. Myten om Orfeus och Eurydice tas fram som
exempel, densamma som Stagnelius använder i Bacchanterna:
Om lyckligt frigjord af en himmelsk luta
Mot Lifvets rike och det glada ljuset
Ur Tidens Orkus Du tillbakatågar
Se Dig ej om. En återblick ej gif
Åt bilderna som skimra där i natten
Att lik Eurydice ej andra gången
Du hjelplös dör och fasans kopparport
Med rysligt brak på nytt bakom Dig slutes.
Denna Stagnelius’ rädsla för att »andra gången dö» betyder hans
rädsla för att genom sysslandet med sinnliga ämnen ånyo
uppslukas av sinnligheten. Det är nu lätt att se vad det i dikten skall
gälla: presentationen av ett verk från Stagnelius’ sinnlighets tid,
den tid då han tyckte att synden var skön och skildrade den som
sådan. Han vill i viss mån desavouera sig själv, i viss mån för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
