Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 3. Stagnelius' sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 Olle Holmberg
änger hjärtfelet som enda sjukdomsorsak, samt har slutligen hos
Wimmerstedt tveklöst tagit den viktigaste platsen i diagnosen. De
bättre underrättade källorna fadern och Hammarsköld tala däremot
endast i största allmänhet om organisationsfel; så även Palmblad,
som väl till stor del, ehuru icke uteslutande bygger på
Hammarsköld och väl av honom muntligen hade kunnat få förklaring på
vad det var för ett organiskt fel det var frågan om. Emil Key
talar heller inte om hjärtfel, ehuru han säkert hade goda
kunskapskällor. Det var, enligt Eichhorn, en god vän till Emil Key, Carl
Rydström, som 1856 utgav Outgifna dikter av Erik Johan
Stagnelius; kunde man i den Key-Rydströmska kretsen få tag i outgivna
dikter, så borde man också ha kunnat få tag i autentisk tradition.
Viktigast är naturligtvis dock att fadern inte nämner ordet
hjärtfel. Att han av stilistisk preciositet skulle ha omskrivit ordet
hjärtfel med »felaktig organisation» är inte troligt; då han till
Rosenstein kan skriva att sonen led av hämoroider, bör han till
Hammarsköld, och Sondén ha kunnat skriva att han led av hjärtfel. Även
Hammarsköld bör utan att bryta mot stilistiskt dekorum ha
kunnat nämna detta ord, även om man naturligtvis får räkna med att
tiden var böjd för att inte säga saker direkt, utan genom
omskrivningar.
Mellin anför uppgiften om Stagnelius’ hjärtfel som ett rykte
eller en hypotes: »hjertat lärer hafva vext för stort».
Formuleringen är försiktig, och försiktigheten är befogad. Det är
nämligen inte givet att man på Stagnelius’ tid kunde med full visshet
diagnosticera en hj ärtförstoring, även om man kunde det vid den
tid då Mellin skrev sin uppsats. Utgår man från det i sig själv
icke övertygande antagandet att fadern och Hammarsköld med sina
vaga uttryck ha åsyftat ett hjärtfel, så är det därför inte givet
att detta hjärtfel otvetydigt konstaterats av en läkare. Det beror
på en omständighet: den huruvida Stagnelius någonsin blev
undersökt med stetoskop. Stetoskopet uppfanns av en fransk läkare,
Laennec, 1819, och omtalas på hösten följande år i Svenska
Läkarsällskapets årsberättelse såsom en sak vard att lara känna.1 Hur
tidigt den börjat användas i Sverige torde vara mindre lätt att
fastställa. 1823 omnämnes stetoskopet ånyo i Svenska
Läkarsällskapets årsberättelse såsom något som man utomlands experimen-
1 Årsberättelse om Svenska Läkaresällskapets Arbeten, Stockholm 1820,
sid. 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
