Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 3. Stagnelius' sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusproblem 175
endast en död så hastig som om döden följt av ett slag*. Denna
attest ger således ingen säker ledniDg.
Ett ord som i viss mån drar uppmärksamheten till sig är
Hammarskölds: Stagnelius’ »furialiska onda». Det är mera sannolikt
att Hammarsköld här har velat använda en litterär term än att
han tänkt på en medicinsk. Orden furia, furialisk o. d. äro
vanliga i tidens poesi; den förnämsta beskrivningen av ett furiejagat
tillstånd kunde man finna i Goethes Iphigenia auf Tauris,
skildringen av Orestes. Emellertid kan det inte helt förbises att termen
även hade medicinsk räckvidd. Man talar i medicinska handböcker
från dåtiden om en »mania furialis», om en »furor epilepticus» och
om »furibunda delirier». Alla dylika skulle försvenskade kunna
kallas för ett »furialiskt ont». Av ett maniakaliskt tillstånd i
nutida psykiatrisk bemärkelse har Stagnelius sannolikt inte lidit; hela
hans själstyp, som torde tillhöra vad man i våra dagar ofta kallar de
»schizothyma» typerna, inte de »cyklothyma», synes strida däremot.1
Mot antagandet av att hans sjukdom helt enkelt skulle ha varit
delirium talar att han uppgives ha tillgripit spriten för att bli av
med sitt onda; alkoholismen skulle således ha varit sekundär, icke
primär. Det vore dessutom egendomligt att behandla alkoholism
med opium; det skulle nästan bokstavligen vara detsamma som att
utdriva Djävulen med Belsebub. Vad en eventuell epilepsihypotes
beträffar, så har den kanske vissa stod; vad som huvudsakligen
talar emot den är att ingen har nämnt ordet fallandesot på tal om
den sjuke skalden. Det var ju emellertid ett ord som inte gärna
nämndes. Ända fram i våra dagar har epilepsien mer än kanske
någon annan sjukdom behandlats som en sak som bort döljas;
naturligt t. ex. därför att epilepsien räknades som absolut
äktenskapshinder. En person kan således ha haft epilepsi utan att det
gjorts bekant. Även epilepsien tillskrevs organiska, viscerala fel;
också den behandlades, särskilt i sådana fall där den var förenad
med sömnlöshet (Stagnelius led av sömnlöshet) med opium.2
Stagnelius har ofta själv beskrivit sitt »furialiska onda». Dikten
Har jag Thessaliens JcalJc med blinda läppar sugit? som enligt Albert
1 Antecknaren kan således i stort sett icke ansluta sig till den åsikt rörande
Stagnelius’ själstyp och eventuella sjukdoms typ som har framställts av Sven
Cederblad i hans ur flera synpunkter intressanta uppsats Romantikern Stagnelius i
Samlaren 1925. Se särskilt sid. 32 i Cederblads uppsats!
2 Se t. ex. artikeln Epilepsie i den stora franska Encyklopedier avdelning
Médecine, Torne sixième. Paris 1793. Den torde icke ha varit mycket föråldrad
på Stagnelius’ tid. Ännu hos Esquirol finner man en liknande syn på epilepsien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
