Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödings svar på Levertins angrepp. Av Olof Gjerdman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 Olof Gjerdman
Och ibland har jag talat en infödds argot,
men beständigt på tok, det var svårt att förstå,
det blef aldrig i lifvet begripet,
ty de gräto, när allting var gladt i min själ,
och när jag nästan sörjde mitt hjärta ihjäl,
blef det skratt åt det lustiga lipet.
I ingen annan av sina dikter på högsvenska har Fröding så som i
denna dikt klargjort i huru hög grad han kände sig ha kommit på
fel klot. Av Frödings diktade manliga gestalter står ingen så nära
denna »tillvarons utlänning» som Nils Utterman, och ingen av dem
synes mig heller stå hans hjärta närmare än denne. Bland hans
’räggler’ bär en Nils Uttermans namn och en ’paschasa’ har han
ägnat åt honom. Den förra, första gången offentliggjord, halvt om
halvt på högsvenska, i Svea för 1893 (tryckt 1892) lyder i Eäggler
och paschaser:
Nils-Uttermans-Räggla.
Mi mor bor i Åvävvlaland bål i väst,
min far bor i berga där nol,
ja har inte slakta i trakta härnäst,
ja ä som en gäst,
den jänta ja liker som bäst
bor västa för måne å östa för sol.
Min gamle fejol ä min häst,
som för mä dit östa för sol,
te Åvävvlaland bål i väst
å langt nol i nolerste nol.
Sammanhanget mellan denna dikt och Dåligt orienterad är
påtagligt. Den 29 juni samma år som Nils-Uttermans-Räggla trycktes,
alltså 1892, offentliggjorde Fröding i Karlstads-Tidningen det sedan
i Eäggler och paschaser intagna stycket »Nils Uttermans
harr-gårsfal», undertecknat av Akson som berättar paschasan.
I paschasan är Nils Utterman skildrad så realistiskt man kan
begära men det är likafullt tydligt att han jamte Akson är Frödings
språkrör. Akson berättar att Nils Utterman »hadd mång sorts låt
i speldone sett, ba töcken därn sali låt å töcken däm kopstölli»
och att »te å mä harrkäran var rogat tå te hör’n spel». Han talar
om hans underligheter och gör i det sammanhanget en allmän
reflexion: »Så läng en ä uvanli nock, ä di [herrskapsfolk] beskeli
ve’en, men når den värste unnliheta ä övver kör di ut’en. Sjol ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
