Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödings svar på Levertins angrepp. Av Olof Gjerdman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
202 Olof Gjerdman
menniskor af det ’rättänkande’ slaget, som en tid ville visa mig
vänlighet.» Fröding nämner i artikeln »Ostentativt uppträdande
mot Svenska akademien», 1910, (Bergs Frödingsupplaga, del XIV,
sid. 316 ff.) att han hade blivit särskilt förargad över att Nya
Dagligt Allehanda kallat honom ’oborstad’ — jfr paschasans ’uhöffsa’
— och underrättat honom om att om han fortsatte med dylika
streck — jfr ordet streck inom citationstecken i Ellen Key-brevet
— så kunde han snart ta avsked av sin ’försvinnande popularitet’,
vilket han också gjorde — redan 10 dagar senare — i
Karlstads-Tidningen med dikten Farväl till min ’försvinnande popularitet’,
delvis citerad i det följande. I paschasan bli Svenska akademiens
500 kronor som sig bör till ett par tioöringar, och Frödings gest att
skänka belöningen till ’folkriksdagen’ blir i paschasan till den Nils
Uttermanska svängning med armen som kom patronens hatt med
tioöringarna att flyga. Nils Utterman anger som orsak till sin
föraktfulla gest att »Den sôm tar slant för spel är såld te den
Fule». Fröding anger som skäl för sin gest följande i artikeln
»Ostentativt uppträdande mot Svenska akademien». Han hade, säger
han där, redan i sin första ungdom lärt sig en viss ringaktning mot
denna institution, och denna ringaktning hade icke minskats när
han »under studenttiden från 1880 lärde känna och delvis
sympatiserade med den s. k. realistiska litteraturen». Sommaren 1890
hade han i ett tillstånd av hopplöshet fallit på idén att tävla i
akademien »för att om möjligt vinna ett pris och därmed också
något litet stödjande anseende». Han gjorde det icke med gott
samvete, uppger han, ty »det tycktes mig likna ett slags förräderi».
Något pris fick han icke och hade således »förnedrat sig» förgäves och
blev ännu mer antiakademisk. Så erhöll han då 1892 akademiens
belöning, men — fortsätter han: »Jag var emellertid nu så
uppradikaliserad och även tillräckligt oberoende att jag icke alls ville ha någon
belöning — vad skulle för övrigt mina antiakademiska vänner säga
om denna underkastelse.» Ett skäl för sitt handlingssätt nämner
Fröding emellertid icke, ett som dock måste ha varit mycket
vägande: hans få månader tidigare i Karlstads-Tidningen
offentliggjorda nidvisa om Bertrand Dumont de Meune som sålde sin själ
— till den Fule. Mellan Nils Uttermans harrgårsfal och En
nidvisa gå tydliga förbindelsetrådar. Jfr Munthe, anf. arb. sid. 91 f.
Då Fröding på gamla dagar kommer att tala om kontroversen
med Levertin uppger han att det särskilt var dennes försmädlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
