Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusbidrag. Av Henry Olsson - II. Traditionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusbidrag 235
plats i bilden, så som han uppfattade saken. Vad han härvid
framhåller är visserligen icke skaldens dryckenskap — tystnaden på
denna punkt torde Böök på ett tillfredsställande sätt ha förklarat
— utan hans sensualism. Men vad man hittills icke observerat
och som i sin mån förklarar skuggornas ringa utrymme är att
författarens framställning utan hans egen förskyllan blivit
förvanskad. Då det här är fråga om vår bästa traditionskälla och
dennas mest centrala meddelanden anser jag saken så pass viktig
att den utförligt bör klarläggas.
Det är slutet av Wimmerstedts uppsats som underkastats
censuren i fråga. För att förklara »de täta momenterna af melankoli»
i Stagnelius’ liv hänvisas här först till »det medfödda felet i
kroppens mest vitala organ» och tillägges att detta dock icke utgjort
enda orsaken, kanske icke ens den kraftigaste. Det fanns också en
annan och minst lika verksam, som icke av en pjunkig och
överdriven pietet mot skaldens dyrbara minne alldeles borde förbigås.
Han var en människa och ingen vingklippt ängel; han var en
ung man med lidelser som de flesta, med en fantasi som ytterst få.
Hans Psyche sväfvade icke alltid med skära, oskuldshvita vingar i höga
uraniska rymder; hon förblef, tyvärr, icke alltid främmande för den
lägre erotikens osunda, villsamma nejder.
Dessa sinnlighetens tillfälliga segrar måste med nödvändighet hafva
framkallat grymma slitningar i hans inre andliga lif med dess djupa
eller rättare höga, ideala grundriktning. De måste äfven verkat i hög
grad nedstämmande på lynnet och haft ett högst menligt inflytande
på den hjärtsjukdom, som förorsakade eller påskyndade den hastiga
förstörelsen och undergången af hans fysiska tillvaro (a. st. s. 342 f.).
Författaren slutar med att ännu en gång värja sig för
anklagelsen att med dessa meddelanden ha trätt den store skaldens
personlighet för nära och inskärper att medlidandet och medkänslan
tvärtom borde vinna i innerlighet och styrka ju mer det mänskliga
hos sångaren framträdde.
Det omtalade ingreppet på författarens framställning har nu
företagits just på denna punkt. Titan förbindelse med
tidskriftsutgivare och litterär opinion som Wimmerstedt var har han
tydligen känt sig tveksam om värdet av sitt opus och har därför först
insänt manuskriptet till C. D. af Wirsén. Denne avgav ett välvilligt
omdöme om uppsatsen som helhet men gjorde däremot
anmärkning på det avslutande ömtåliga partiet. Wimmerstedt svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
