Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
11
ligtvis endast för att vilja missförstå henne och gjuta sin vredes skålar
öfver författaren. Det beskedligaste de säga om honom är, att han är
pessimist — ett bevis till derpå, att gängse och moderna slagord till
slut blifva papegoj-ord. Boken förtjenar läsas. Det är mitt omdöme
om henne. Den pessimism, som finnes i boken, är en sådan, för
hvars sanning den mest optimistiske optimist ej kan vara blind. Hon
skildrar det ideala sinnelagets och de goda afsigternas kamp med
brödbekymren och samhället, sådant det är.
Den uppfattning Rydberg sålunda har fått av Strindberg strävar
han att behålla; strävar, men lyckas inte. Redan två år därefter
vacklar den. Montelius, som hade kritiserat Strindbergs Svenska
folket, frågar Rydberg vad han tycker om boken, och får den 30
nov. 1881 till svar:
Du stälde en fråga till mig om Strindbergs historia. Ehuru nu
intet arbete får slutligen bedömas, innan det föreligger helt, må
jag-dock få säga, att redan det första häftet med sitt oordnade innehåll
gjorde ett föga behagligt intryck på mig. Jag hade af Strindberg
väntat något annat och det gör mig hjertligen ondt, att en man, som
har den sällsporda egenskapen att vara en modig karl, som vågar
sjunga ut med både likt och olikt, skall hafva invigt ett stort och
ansvarsfullt arbete på sådant sätt. Jag har sällan sett slarf och oreda
uppbäras af ett så framlysande sjelfförtroende, och då jag får bevittna,
huru han uppför ett etnologiskt Babelstorn på grundvalen af en
såpbubbla — Marie-nyckelpige-undersökningen —, så är det slut med mitt
hopp om logik och metodik i hans undersökningar och konklusioner.
Hans genmäle har jag ännu icke läst; men jag har hört att det skall
vara oförsynt. Detta gör mig verkligen ondt. (Viktor Rydbergs Brev
II: 348 f.)
Svenska folket höll, då Rydberg skrev detta, på att utges i
häften; Strindbergs genmäle mot Montelius’ recension av de första
häftena stod att läsa på omslagssidorna till de följande.1 Rydbergs
ord vittna om hur ogärna han släppte sina goda tankar om
författaren till Böda rummet.
Strindberg var för Viktor Rydberg inte bära en person, utan
också representanten för en riktning, realismen. Som
programmatisk ledare av den svenska realismen framträdde han först 1882,
med aforismerna Om realism i Ur Dagens krönika. Där definierar
han sin egen och sina meningsfränders konstriktning påföljande sätt:
1 K. Lundmark, När Strindberg skrev svensk kulturhistoria. G. H. T. 24, 25
nov. 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
