Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
35
Skulle ej Henrik Hedlund och G. H. T. vilja taga hand om min
kemi? V. R. är visserligen bakom men i D. N. är jag boycotterad.1
4.
Den ställning som Viktor Rydberg i sin tur intog till
Strindberg under den tid som förflyter mellan Giftasåtalet 1884 och
Rydbergs död 1895, hänger oskiljaktigt samman med hans ställning till
den nya realistiska litteraturen och den spirande irreligiösa
livsåskådningen överhuvud taget. Då Strindberg om sin Tsachandala
förklarade att »Tattaren är bättre än Singoalla», så var det
Rydbergs diktning som representant för idealism och romantik som
han vände sig mot, men i regel betraktade han inte Rydberg som
representant, utan som person för sig. Rydberg däremot såg i en något
högre grad på Strindberg såsom på en representant för en viss tid
och dess strömningar. Han saknade troligen aldrig en viss
personlig välvilja gentemot Strindberg, men kom att mer och mer
avsky vad han betraktade som avarter eller överdrifter i den
litterära riktning som Strindberg ansågs företräda. Rydberg kom att
mena att man hos Strindberg kunde studera de sämsta sidorna hos
realismen, och att de hos Strindberg blevo farliga, därför att de
hos honom framfördes med talang.
Otto Borchsenius har i sin dödsruna över Rydberg i tidningen
Dannebrog — här citerad efter Nya Dagligt Allehanda den 25
september 1895 — i korthet karakteriserat Rydbergs förhållande till
realismen och »åttiotalismen» och den sortens saker på ett sätt som
säkerligen är riktigt. Borchsenius skriver:
Tiden hade lärt honom, att de, som ropade högst om frihet och
framåtskridande, stundom voro värre fiender till verklig tankefrihet än
de tyranner, som de ville röja ur vägen — för att sjelfva få makten.
Rydberg var också tolerant mot alla, utom de intolerante. Och efter
hand som realismen — af hvilken han för öfrigt aldrig varit någon
vän — slog ut i lättfärdighet och cynism, efter hand som maskerna
föllo af ’framstegsif rårna’, upprördes idealisten i honom på allvar.
I dessa ord ligger också en karakteristik av Rydbergs
förhållande till Strindberg. Rydberg ansåg att Strindberg hade
genomgått den utveckling till intolerans och cynism som Borchsenius talar
om. Därmed försvinner större delen av den sympati han från början
1 Möener, a. a. s. 115.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
