Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
53
Och: »Om detta bleve klart en gång att Bibeln skall tolkas andligt,
så upphörde väl denna dumma bibelkritik och religionsvetenskap ■–––-
och därmed detta härjande med föregivna interpolationer (’Tre äro
de som vittna’)». (S. S. XLVII: 630.) Rydberg hade i Bibelns lara
om Kristus med all energi visat och även fått sina teologiska
motståndare att i viss mån erkänna att detta ställe var oäkta;
Strindberg vill nu, med ett swedenborgskt argument, rädda det.
Därnäst är det i Öppna brev till intima teatern som Rydbergs
namn kommer in. Tillfället är sökt, men därav framgår så mycket
klarare att Strindberg vid denna tid är angelägen om att söka sak
med Rydbergsminnet. Strindberg börjar tala om Rydbergs
Faust-översättning. Han anser att det är den sämsta av dem som rinnas
på svenska. Den saknar den anderssonska översättningens
»förmåga att följa Goethes realistiska vardagsspråk. Rydberg är
konstlad, krystad, prosaisk, akademisk — där han vill lyfta och
förbättra Goethes enkla lediga stil, och han saknar allt sinne för
välljud». Även Melins översättning befinnes vara bättre än Rydbergs.
Strindberg gör några citat, och utbrister: »Det är mycket bättre
än Rydbergs!» Dessutom hade ju Rydberg inte översatt mer än
första delen och några sidor på andra, fast det finns bildade
människor som tro att han har översatt hela Faust. Då nu hela Faust
förut fanns på svenska, så frågar man sig, säger Strindberg, vad
Rydberg menade med sin översättning. Han fortsätter:
Då Anderssons översättning på sin tid granskades, befanns den
god, mycket. Jag har icke jämfört den med texten, men den flyter
och klingar, det finns Goethe i den, sång med ett ord. Rydbergs
däremot är knåpad, olevad, abstrakt som av en kammarfilosof, opåtaglig,
icke sångbar, med ett ord dålig. {S. S. L: 275 ff:.)
Ett av de argument mot Rydbergs person som Strindberg förut
använt blandas här med den stilistiska kritiken: Rydberg hade inte
»levat». Strindberg, som inte var så lärd som Rydberg, ansåg sig
i den punkten honom överlägsen.
Slutligen Tal till svenska nationen. Där finns Strindbergs
slutuppgörelse med hans ungdoms förförare, samtidigt som det
utförligaste han har yttrat om denne. Rydberg blir här en föregångare
och en kompanjon till nittiotalisterna, vilka han i själva verket
också med stor tillfredsställelse hade hälsat; det gäller i varje fall
Heidenstam. Heidenstams »renässans» var för Strindberg en fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
