Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
55
ordet är skrivet sist), »som om författaren under bokens
nedskrivande börjat vackla i sin renässansreligion». Resultatet? Jo:
»därföre skär det sig" i hans filosofi, strömmen brytes och kastas om,
ljuset flämtar som i kolbågslampan, slocknar ibland, flammar upp,
och dör — i en fras : ’En ny dag har kommit, antiken och
kristendomen genomtränga varandra’.» Det förra elementet i boken kallar
Strindberg för hedonism och sensualism; det senare sätter han i
samband med Rydbergs platonism och nyplatonism. Hur kommer
det sig att platonikern och nyplatonikern har lagt upp en bok med
sensualistiskt och hedonistiskt program och först i slutet framträder
med egna färger? Svaret är för Strindberg: opportunism.
Rydberg »lider av den tvångsföreställningen att han såsom frisinnad
(i G. H. T.) måste vara det och det», d. v. s. vara sensualist och
hedonist, eller vad som på andra ställen kallas för
»renässanshedning». Hans verkliga natur, synes Strindberg mena, som i slutet
av boken kommer fram, är inte sådan. Där har anpassningen efter
den frisinnade miljön släppt; Rydberg har vågat vara sig själv.
Man må anse denna uppfattning av Den siste atenaren riktig
eller ej — överhuvud taget har det givetvis här inte varit meningen
att granska riktigheten i Rydbergs och Strindbergs åsikter om
varandra — ; det finns i alla fall en svag nyans av känsla för Viktor
Rydberg kvar i den. Strindberg vill gärna att Rydberg skall ha
varit bättre än han tedde sig. Till och med då det gäller den bok
som för Strindberg själv hade varit den farligaste och mest
»förförande» av Rydbergs böcker vill han ha det så att det var miljön
snarare än författaren själv som var ansvarig för vad som var
vrångt i boken.
Rydberg och Strindberg voro under halvtannat decennium i
Sverige, ungefär mellan 1880 och 1895, landets två stora författare.
Den ene representerade, summariskt uttryckt, den vikande
romantiska idealismen; den andre, lika summariskt uttryckt, först den
framträngande naturalismen, därefter den sekelslutets mysticism
som knappast mera än den förra skulle ha tilltalat Viktor Rydberg
om han hade levt länge nog för att lara känna den. Den ene av
de två författarna var erkänd, men började möta kritik; den andre
var kritiserad, men höll på att kämpa sig fram till erkännande.
Den ene hade en ställning som kunde kallas officiell; den andre
var oppositionsmannen. Det var i det närmaste tjugo års
åldersskillnad mellan dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
