Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren och Georg Brandes
67
där han vill fira julen bland idel främlingar i orubbad egoism med
sina böcker och noter. Men sentimentaliteten har följt med på
resan; han kan inte låta bli att på julaftonen ge av det lilla han
har åt sitt fattiga värdfolk i Stockholm, allt under det han
skru-pensar upp sig själv för sin dårskap. Eesultatet av hans inre
slitningar blir upptäckten, att problemet om egoism och altruism är
olösligt för en ungkarl; familjelivet, som herr Tobiasson stått
utanför, ger den enda harmoniska lösningen: »Här fanns det inga
slitningar mellan ensidig egoism och ensidig självförglömmelse, här
fanns regulatorn: familjen. Det som för herr Tobiasson varit så
oförenligt — egen fördel och välviljan mot andra, det
sammansmälte här så naturligt, det begränsades så välgörande. Han
undrade över att han aldrig sett äktenskapet från samma sida som
nu. Det fanns ju en helt annan betydelse i det, än det som han
drömt om.» (Saml. sh\ I: 369.) Denna o-åttitalistiska lovsång över
familjelivet, framsprungen ur Ernst Ahlgrens egen ensamhetskänsla
i huvudstaden, där hon f. ö. även i andra avseenden hade svårt
att finna sig till rätta, är nära besläktad med den apoteos av ett
lyckligt äktenskap, som avslutar romanen Fru Marianne.
Detta harmoniska äktenskap och hemliv var för Ernst Ahlgren
personligen endast ett drömt ideal, men som Svanberg (a. a. s. 200)
observerat, har hon vid hemkomsten i februari t. o. m. gjort vissa
ansatser för att skapa en smula trevnad i Hörbyhemmet och komma
på bättre fot med sin gamle man, dock utan egentlig framgång.
Redan mottagandet hade varit föga lovande: »Vid stationen mötte
oss gubben; kall, surmulen och grå. Inte var det någon glädje
att komma ’hem’.––––––Jag måste gå in i mitt rum och bryta
ut i en kort paroxysm av tårar, dold av mörkret därinne.» (Alm.
1 febr., biogr. II: 34.) Och några veckor senare är hennes egen
vantrevnad större än någonsin: »Nervsjuk. Kunde icke arbeta —
ingenting!–––––-Grät och var övergiven. Det ständiga
babblandet omkring mig kommer att göra mig vansinnig. Jag känner mig
redan som en galen hund, färdig att bita omkring mig.» (25 febr.,
ib. s. 48.)
Herr Tobiassons problem förblev alltjämt olöst för hennes egen
del, och hon tog sig t. o. m. härefter vanan att ibland i brev och
anteckningar kalla sig själv Tobiasson. Det stannade vid den
kompromissen, att hon i en flygelbyggnad till postmästargården för
sina hopskrivna pengar inredde ett eget arbetsrum, där hon kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
