Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 131
Men Gud är icke färdig eller uppenbarad såsom personlighet i ett
slag. Han är liv, icke dött vara. Men allt liv är underkastat »Leiden
und Werden». Så ock Gud. Han genomlöper en utveckling, vars
slutmål är den uppenbarade personligheten. Schelling särskiljer i
gudomen olika uppenbarelseperioder eller, som Fischer säger,
»Lebens-zustände» (Fischer, s. 665).
Filosofen har i det föregående behandlat principmotsättningen i
gudomen, idealprincipen och grunden. Men före denna »dualitet»
finnes i den gudomliga utvecklingsprocessen ett begynnelsetillstånd, som
hittills icke behandlats i arbetet. Detta begynnelsetillstånd
karakteriseras nu såsom absolut motsatslöshet eller» indifferens», ett tillstånd, då
motsatserna ännu icke framträtt. Gudomen på detta utvecklingsstadium
kallar Schelling »der Ungrund» eller »der Urgrund» (s. 406). I denna
Ungrund finnes ännu ingen personlighet, men, frågas det som
invändning mot beskyllningar för panteism, »ist denn der Anfangspunkt das
Ganze?» (s. 412).
Ogrunden delar sig nu i de två motsatta principerna,
idealprincipen och naturgrunden, »nur damit die zwei, die in ihm als Ungrund,
nicht zugleich oder Fines sein konnten, durch Liebe eins werden, d. h.
er teilt sich nur, damit Leben und Lieben sei und persönliche Existenz».
Ty genom denna dualitet uppstår också kärleken, som förbinder
idealprincipen med grunden. Motsättningen mellan dessa båda
världsprinciper, sådan den framträder i naturen, i människan och i historien, har
skriften i det föregående demonstrerat (s. 408).
Slutmålet i utvecklingsprocessen blir, att motsatsen upplöses i
enhet och kärlek. Uppenbarelsen är fullbordad, Gud är allt i alla,
han framträder som personlighet och kärlek. Ogrunden är, som Fischer
säger, »die Einheit vor allen Gegensätzen», slutmålet är »die Einheit
liber allen; dort sind die Gegensätze noch nicht hervorgetreten, hier
*sind sie vollkommen aufgelöst und tiberwunden». (Fischer, s. 665—66,
Skr. o. fr. s. 406—409).
Tankegången från Skr. o. fr. belyses och kompletteras ytterligare
i några av filosofens arbeten från de närmast följande åren. I
stridsskrifterna mot Jacobi (1812) och Eschenmayer (1813) försvarar han
sin ståndpunkt mot angrepp och invändningar. Den. sistnämnda
intresserar framförallt genom sitt ivriga hävdande av en personlig gud;
aiitropomorhsmen i frihetslärans gudsbegrepp framträder här mycket
starkt (Fischer, s. 671 f.). Jacobiskriften åter belyser förträffligt en
annan av denna läras grundtankar: den utvecklingsprocess, som
gudomen genomlöper, »die Evolution Gottes aus sich selbst» (Fischer, s.
682). Allt liv, säger filosofen här, all utveckling går från
ofullkomlighet till fullkomlighet, från mörker till ljus. Detta tillämpas sedan
pä gudsbegreppet »Non fumum ex fulgore sed ex fumo dare lucern
ist––––—- des echten Kiinstlers Art — ist auch Gottes Art». (Jacobiskr.
s. 78 ff., jfr s. 63 ff.). Gud är för Schelling A och O, men som A
är han ännu blott den outvecklade guden, medan han såsom O är den
utvecklade (s. 81). Såsom A är Gud ännu opersonlig och medvetslös,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
