Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 133
gudomens utvecklingsprocess från något ofullkomligt till det
fullkomliga. Och han återupptager läran om »naturen i Gud», vilken Gud
lägger till grund för sin egen uppenbarelse. Men han söker här
närmare utreda denna naturgrunds väsen. Han talar om den
»motsägelse», som finnes däri, en strid mellan en förnekande kraft, som vill
sluta sig inom sig själv, och en bejakande, som vill utbreda sig, ge
sig själv. Denna motsägelse blir källan till allt liv. »Wiederspruch»,
säger Fischer i sitt referat, »ist des Lebens Triebwerk und Innerstes:
daher allés Thun unter der Sonne so voiler Drangsal und Mûhe, daher
die Ångst die Grundempfindung jedes lebendigen Geschöpfs, daher die
Allgegenwart des Leidens in der Welt; allés, was wird, känn nur im
Unmuth werden; das Leiden ist der Weg zur Herrlichkeit audi in
Ansehung des Schöpfers. Der wahre Grundstoff allés Lebens und
Daseins ist das Schreckliche» (s. 693 f.). Just detta betonande av det
kval och den ångest, som naturgrunden rymmer och som härifrån
strömmar ut i skapelsen, samt tillika av det skräckinjagande i
naturgrundens karaktär, äro starkt framträdande drag i skriften (Die
Welt-\dter, s. 230, 246, 319—22, 335 m. fl. st.).
1 motsats mot denna naturgrund i gudomen ställer Schelling,
vad han kallar »det högsta» i gudomen, »die Gottheit in Gott», den
rena naturlösa anden i gudomen (s. 233—39, jfr ock
innehållsöversikten s. 197). Under detta det högsta i gudomen underordnar sig
naturen i gudomen, och detta med fri vilja. Ty härigenom löses
motsägelsen inom naturgrunden, och harmoni inträder mellan dess
stridande krafter (s. 233 ff.). Men möjligheten finnes, att naturgrunden åter
kan sträva att frigöra sig från detta underordnade förhållande,
varigenom åter motsägelsen, striden och ångesten skulle bli aktuell. Det
förhållande, som härmed skulle inträda, liknas vid sjukdomen inom
ett organiskt väsende. I och med denna frigöras de krafter, som eljest
ligga dolda under andens herravälde, och det visar sig, vilka
skräckinjagande och avskyvärda makter, som finnas gömda i varelsen. Eller
en annan bild: »Wenn die Abgriinde des mensehlichen Herzens im
Bösen sich aufthun, und jene schrecklichen Gedanken hervorkommen,
die auf ewig in Nacht und Finsterniss begraben sein sollten: dann
erst wissen wir, was im Menschen der Möglichkeit nach liegt, und
wie eigentlich seine Natur fur sich oder sich selber iiberlassen,
be-schafïen ist». På samma sätt kan filosofen hävda »dass die Gottheit
tiber einer Welt von Schrecken throne». Naturen i Gud är i och för
sig själv icke något ont, men genom dess uppror kan det onda
möjliggöras (s. 265—69). — Här skymtar ju samma uppfattning av det onda,
som i Skr. o. fr.: grundprincipens uppror mot förnuftsprincipens
herravälde. Men nu betonas icke såsom därstädes, att det onda blott kan
uppstå inom människan. Måhända var det emellertid filosofens avsikt
att senare återkomma till detta problem.
der Mensehlichen Freiheit und seine Sckrift gegen Jacobi können Sie einigermassen
die Tendenz der Weltalter errathen». (U. U. B. — G. 8).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
