Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 1. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Henry Olsson
»tillvarons utlänning».1 På vilket sätt detta yttrade sig i hans
umgänge med medmänniskorna skulle kunna exemplifieras genom
tvenne dokument, ett brev- och ett diktuttalande. Efter en längre
tids leda vid yttervärlden och misslyckade försök att finna sig till
rätta med andra jordevarelser ger han i brev till systern Cecilia
aug. 1894 följande analys av sitt främlingsskap: »Vi äro av olika
ras och förstå varandra icke. Jag har ibland trott, att det varit
skillnad i begåvningen — ibland att jag själv är överlägsen, ibland
att det är de, men det är icke så, utan det är en väsensolikhet,
som icke har med överlägsenhet eller underlägsenhet att göra. Jag
är ifrån månen eller Jupiter och har av misstag kommit hit, där
jag betraktas som bortbyting och känner mig vara en sådan.»
I diktens form åter tolkas hans livsinställning i det lilla stycket
Dåligt orienterad, ingående i Mörnersamlingen:
Mig tycks att vår jord är en främmande strand,
dit jag vräktes af nyckfulla vågor i land
— hvar jag kom från har gått mig ur minnet.
Och nu vandrar jag tafatt och häpen omkring
bland okända folk och förstår ingenting
mer än ytan och skenet och skinnet.
- Det är samma stämning som Obstfelder på sitt suggestiva sätt
uttryckt i poemet Jeg ser 1893 med raderna: »Jeg er vist kommet
paa en feil klode ! / Her er saa underligt . . . ».
Vad som icke minst plågade Fröding i samvaron med andra
människor var bristen på aktiv indignation och den därmed
sammanhängande oförmågan att bita ifrån sig och hålla folk på
avstånd, den »beskedlighet» varom han i Karlstadstidning en 16
sept. 1893 skrivit en djupt känd krönika. Han analyserar den
själv som en blandning av feghet och finkänslighet, en rädsla att
få ännu värre smutskaskader över sig förenad med skyggheten att
såra. Ännu mera gripande bekänner han sitt nervöst osäkra sätt
att reagera i ett icke publicerat utkast En enstörings manuscript,
troligen från mitten av 90-talet, där han som språkrör använder
en gammal misantropisk officer, en bekant från sanatorietiden. Här
har all tassande beskedlighet fått stryka på foten och slagit över
i sin motsats, en ohejdad hänsynslöshet. Med uttryck som erinra
om I Daphne ropar han ut sin leda vid ansvarets ändlösa kval och
1 Gustaf Fröding. Hans levnad och verk, 2:dra uppl., Sthlm 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
