Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 5. Förrädarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frödingsstudier
211
Hans sång är smicker blott och prål,
hans blick är skev och skum,
hans skrud är grann, hans själ har hål,
hans rygg är böjd i krum.
Och ljöd ett ord i sång och skrift,
som talte sant på trots,
det sägs, han viskat ord av gift
och att en man förgåtts.
Det har naturligtvis icke varit Tammelin Fröding tänkt på i
denna skarpa uppgörelse utan en för det officiella mera typisk
representant som Wirsén.1 Till denne hade Fröding* sedan gammalt ett
gott öga. Jag erinrar om hans parodiska kväde i Karlstadstidningen
2 april 1887 om den milde Apollosonen som diktade så vackert om
måne och bleka tärnor men vid minsta knyst mot sina andelutor
blev som en rytande Cerberus: »Då givs det ingen så bister / som
månskalden af Wirsén, / då äter han realister, / då tuggar han
Strindbergs ben». Eller jag påminner om den gensaga han i en
recension av Bååths Marit Vallkulla 11 febr. 1888 inlägger mot
Wir-séns uppfattning av poesien som liktydig med vacker klang och
uppskruvad stämning, tydligast exemplifierad av hans egna
diktsamlingar, »övergjutna som de äro av efterklangspoesiens ljuvligaste
särladagg». I dikten Carolstadias sorg 26 nov. 1892 riktar han
sig väl närmast mot Snoilskys Röstsedeln, men stycket har med
sina »särla aftonvågor — —— i särlakväll» också en tydlig udd mot
Wirséns efterklangspoesi. I uppsatsen om Strindbergs lyrik slutligen
finns en annan replik till Wirsén, närmast på dennes omdöme om
Frödings egen T er sites: »En bekant litteraturkritiker brukar bliva
djupt bedrövad och även vred, när han under sin verksamhet såsom
recensent träffar på dikter och skildringar av bitterhet och trots. ’De
avtorka inga tårar för de lidande och elända’, säger han. Men det
är icke fromma varningar och förmaningar som skänka tröst» ete.
Den allmänna inställningen till Wirsén är således klar och man
är framme vid själva dikten. En nidvisa kan alltigenom betraktas
som en konsekvent utveckling av det uppställda temat, en fri
diktares kapitulation för de maktägande, utom en enda strof som
däremot synes innnehålla en direkt polemisk hänsyftning och faktiskt
även bryter sig ut ur sammanhanget. Jag avser raderna: »Och ljöd
1 Att Fröding avsett Wirsén har förut framkastats av Olle Holmberg i D. K.
14 jan. och Böök i Sv. D. 15 jan. 1934.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
