Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 6. Från spelman i Hoppmansbol till min vita sidensko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
Henry Olsson
Men lägger jag fiolen
tillbaks på spisens karm,
då är det liksom solen
blev mindre ljus och varm,
och mörkt är allt på Hoppmansbol
och böjd jag sitter på min stol
och gråter mot min arm.
Då är jag åter fattig,
en fattig fattiglapp,
för hasten, som är spattig,
finns knappt en havretapp.
Och Anna, hon blev gift i fjol
och ej med Jon i Hoppmansbol,
men med — sergeanten Rapp.
Den enkla gripande tonen av självbekännelse i denna dikt har
icke observerats men synes mig odisputabel. Bakom ligger
säkerligen förälskelsen i Hildegard Alstermark, den ljusa, blåögda och
skärhyllta unga flicka som han kort förut hyllat i En hög visa och
Vackert väder. Skalden och hon lara något av åren mot 80-talets
slut varit »sinsemellan förlovade», och det förefaller som om hon
för hans känsloliv spelat större roli än han senare velat erkänna.
Jag nöjer mig med att anföra ett okänt uttalande av systern
Cecilia till advokat Lagerlöf 17 febr. 1904: »Såvidt jag vet har
hans förhållande till kvinnor alltid varit alldeles passivt — utom
i ett enda fall, ett ungdomstycke som han visst aldrig glömt».
Som Frey Svenson i annat sammanhang meddelar hade Fröding
emellertid tidigt på året 1890 fått meddelande om att flickan
ingått förlovning med en annan. Spelman i Hoppmansbol utgör
den tämligen omaskerade omskrivningen av denna kärleksbesvikelse,
och kanske var detta anledningen till dess utbrytning ur
samlingen.
En mera nyanserad avvägning av denna biografiska faktor kan
emellertid endast ges i samband med en översikt över Frödings
följande erotiska poesi. Självfallet har samma upplevelse varit
av betydelse även för pessimismen i Parken, och ännu i brev
till Hellberg långfredagen 1891 skriver han: »Värst av allt är att
jag icke har någon elskov mer att uppmuntra min fantasi med.
Den sista var dum och fånig, men den var ända något». Hans
sympatibehov krävde en utfyllnad, och ur denna synpunkt har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
