Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 7. Atlantis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frödingsstudier 225
domens pro et contra. Fröding tillhörde ju själv den värmländska
bruksägarklassen, överklassen, kavaljererna från den gamla goda
tiden med sitt tanklösa njutningsliv och sina skingrade
förmögenheter varav då och då någon arvsrelikt ännu kunde tillfalla honom
och hjälpa upp hans borgerliga existens. Det är detta inre
förhållande till den förgångna eller undergångsmärkta tiden som ger
klaven till dubbelheten i hans sociala diktning och den grubblande
melankolien i Atlantis, som förklarar att den radikaliserade
skalden lika väl kunde ta itu med reaktionens förstockelse som sjunga
ett requiem, över det gångnas skönhet och livsglädje.
För att förstå skälvningen i Frödings eftermäle över
Atlanti-derna måste man emellertid ta hänsyn icke endast till hans sociala
ursprung utan också till en för honom säregen reflekterande
släktkänsla. Jag nämner som exempel ett brev till Cecilia där han
talar om den andliga atmosfär som utmärkte varje mera intelligent
familj och som typisk för sin egen vill framhålla dels en viss
humoristisk romantik och nonchalant satir, dels en viss stolthet och
tillslutenhet. Fröding saknade m. a. o. ingalunda släktmedvetande:
han tillhörde å ena sidan den gamla kultur- och intelligenssläkten
Agardh, å andra sidan de en gång rika och mäktiga Frödingarna
som enligt hans personliga övertygelse utgjorde en sidogren av ätten
Braunerhielm. Den genomgående säregenheten i den släktgren
han tillhörde gjorde att där fanns åtskillig
mindervärdighets-känsla att kompensera. Han var också starkt medveten om
släktens såväl som sin egen sällsynta utrustning och om det stora
andliga arv han mottagit men var i färd med att föröda eller på grund
av de sjukliga inslagen icke kunde göra rättvisa.1 »Det förefaller
mig som hela lifvet och menskorna och jag själf trampat i
smutsen det finaste och bästa i mitt väsen — jag är skändad och
besudlad och spottad i ansiktet», skrev han ju i ett inledningsvis
citerat uttalande. Man står här vid inspirationsutgångspunkten för
Det hörde varit stjärnor och flera andra Frödingsdikter där tanken
på hans släkts och hans eget undergångsöde eller oförmåga att
bringa sin särart i ljuset tränger sig fram tvärs igenom de yttre
motiven. Sakens vikt tvingar mig att till något närmare analys
upptaga ett stycke som kan anses som ett typexempel för denna
diktgrupp, nämligen Dolores di Colibrados.
1 Jfr N. v. Hofstex, Ärftlighetsproblemet i Frödings diktning, Sthlm 1921,
s. 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
