Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 9. Alkibiades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frödingsstudier
239
med dem». Det är samma motsats mellan den fromma
konventionalismen s och den fruktbara inlevelsens makter som i
Prometheus’ fråga till den olympiskt upphöjde Zeus: »Hast du die
Schmer-zen gelindert/Je des Beladenen? / Hast du die Thränen gestillet /
Je des Geängsteten?» Det är i Frödings diktideal denna tid samma
tröstande och befriande sympati »i lidandets och den kämpande
lidelsens bitterhet» som i Prometheus’ livsdyrkan och självmedvetna
trotsande. Den »Wolfgang Apollo» han beundrar är diktaren som
aldrig vände sig bort från livet och som formade levande
människor på gott och ont — det är han som kommer Fröding att bjuda
farväl till den samtida dekadanspoesien och är med i själva den
tillfrisknandets process han under dessa år genomgår.
Jag har här i ett sammanhang velat klarlägga den inre arten
av de litterära inflytanden Fröding upptar och detta så mycket
hellre som det ofta är svårt att skilja det nu nämnda
Goetheinslaget från andra likartade. Den lidelsens poesi han fann i Goethes
verk — »makten av ett energiskt jag, som älskar och hatar,
trotsar, sörjer och hoppas» — förnam han också hos några andra
diktare, Byron, Strindberg och Heidenstam. Byron tillhör väl mera
ett äldre skede, men Strindberg och Heidenstam följa och fängsla
honom lika mycket under hans mogna utvecklingsperiod. I ett brev
till den senare skriver han själv aug. 1895:
Snoilsky han lät aldrig »sitt unga lejon ta ut språnget» till den
absoluta friheten, utan det är Strindberg och du som låtit det springa
— Strindberg ungefär genom följande påstående: »jag har rätt att
vara hur ful jag vill och kan». Du med följande: »jag har rätt att
vara så vacker jag vill och kan». Och för er bägge har det icke
stannat vid ett blott påstående, utan ni ha bägge vågat och lyckats vara
fria och jagiska väsen mitt i den myckna skoldisciplinen. Strindberg
är visst numera ute i de allra yttersta konsekvenserna av sin sats
— det är det stora att våga dyka ned till det understa helvetet för
att se, hur det är, och visa, att det icke är värre än att det kan
pejlas. Din redaktion av satsen att vara sig själv — låta sitt väsens
skönhet utveckla sig i absolut frihet och nakenhet — tilltalar mig mera
och jag har egentligen aldrig sympatiserat med Strindberg, fastän jag
alltid känner och erkänner hans konstnärliga styrka och hans stort
tilltagna personlighet, som »löper linan ut» mer beslutsamt än någon
annan jag vet.
Det är detta Frödingska personlighetsideal — individen som
tar ut språnget till den absoluta friheten — som finns uttryckt i
Alkibiades’ för uppfattningen avgörande slutstrof:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
