Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykoanalys och litteraturforskning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psykoanalys och litteraturforskning 249
biografiskt material; all psykologisk litteraturundersökning måste ju
f. ö. våga sig ut på hypotesernas och sannolikheternas osäkra mark.
Dr Sandströms arbete är också fritt från de beryktade idéflyktiga
symboltolkningarna, men ej från annan halsbrytande freudiansk
spekulation, t. ex. hennes posthuma diagnos, att hos Ernst Ahlgren »den
orala regionen säkerligen var konstitutionellt överbetonad» (s. 41) eller
att diktararbetet för Ernst Ahlgren »innebar en direkt erotisk
drifts-tillfredsställelse» (s. 178).
Mot den okritiska inställning till lärofadern Freud — han citeras
till bestyrkande av analysens riktighet i fortlöpande fotnoter — som
förråder sig i dylika satser, kontrasterar emellertid författarinnans
vakna kritik gentemot analysens föremål. Hon har ett skarpt öga och
arbetar med vassa knivar vid sin dissektion av Ernst Ahlgrens
självbekännelser. Ernst Ahlgren var långt ifrån någon stor
konstnärsbegåvning, men hon var en i ovanlig grad psykologiskt utpräglad
konstnärs- eller författarnatur — detta är säkerligen en av orsakerna till
att hon tilldrar sig ett så livligt intresse. Sedan hon redan i unga
år måste betrakta sin livslycka som förfelad, gick hennes strävan fullt
medvetet ut på att döda människan inom sig, för att
författarenkonstnären skulle leva desto starkare. »Intet för dig, allt för ditt
arbete», lydde hennes ständigt upprepade sentens. Självklart måste hon
därför också komma till korta i det reella livets flesta förhållanden.
Hennes självbekännelser ge ett ovanligt markant exem’pel på det
offerväsen, som väl i någon mån är en förutsättning för allt konstnärligt
skapande. De kunna ibland komma en att tänka på de beskt
självkritiska ord, som Thomas Mann låter sin Tonio Kröger fälla om »det
artistiska nervsystemets kalla extaser», som förutsätta »ett visst
mänskligt utarmande och förödande». Det nevrotiskt anspända och
förkonstlade, den brist på spontaneitet i Ernst Ahlgrens väsen, som
sammanhängde med att hon »från barndomen var uppfostrad till att lägga
band på så gott som alla spontana livsyttringar», har dr Sandström
förträffligt uttryckt:
Hon känner instinktivt att där inom henne finnes ett emhryo till en
helgjuten, stark, frisk och frodig människa, och hon sätter in sin järnvilja på att
förverkliga detta anlag, att svetsa samman det stackars hrustna jaget. Men
hon får erfara viljans vanmakt. Ernst Ahlgren är ett levande exempel på hur
mycket och hur litet viljan mäktar åstadkomma, då det gäller att hehärska det
omedvetnas yttringar. Hon lider av splittringen i sitt väsen och strävar intensivt
efter att bli en helgjuten personlighet. Nästan varje ögonblick arbetar hon därpå
de senaste åren av sitt liv. Med okuvlig konsekvens genomför hon sin »stil» i
karaktär, i livsföring, i uppträdande, i klädedräkt. Hon är icke sig själv spontant,
oreflekterat. Hon bygger mödosamt, millimeter för millimeter, upp sitt jag under
ständig kamp mot de nevrotiska hämningarna. En kamp, som icke alltid leder till
seger men ofta till nederlag, därför att hon satt sig ett mål före, som är omöjligt
att genomföra. En människas vilja kan väl nå långt, när det gäller att behärska
17—35452. Samlaren 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
