Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykoanalys och litteraturforskning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att underskatta resultatet av sitt arbete, finner man intet belägg för
att hon också skulle, som Tora Sandström säger, ha trott sig »göra
en insats i litteraturen som kommer att tillförsäkra henne odödlighet.
— — — Hennes värld är intellektet, hennes himmel är kulturhistorien,
där hon vill ha sig en plats tillförsäkrad.» (Sid. 200.) Ernst Ahlgren
själv såg betydligt mera sansat på sin litterära insats: »Jag kan icke bli
någon stor författare. Men om jag icke strävar högre, än förmågan
räcker, om jag ärligt strävar efter att vara sann mot det högsta utom
och inom mig, om jag låter bli effektsökeri, lägger tyglar på fåfängan
och njutningslystnaden, då kan jag helt visst bli en god författarinna,
och det är nog för att kunna dö nöjd.» (1887.)
På ett annat ställe i dr Sandströms bok (s. 161) heter det, att
»det är hatet, som alltid varit Ernst Ahlgrens starkaste drivfjäder till
arbete». [1] Det gäller, som Ernst Ahlgren själv har erkänt, om Pengar,
hämndeakten mot mannen och äktenskapskonventionalismen, och det
gäller säkert i viss mån, vad hon icke har erkänt, om Den bergtagna
och de övriga arbeten, där hon gör upp räkningen med Georg Brandes.
Men om folklivsskildringarna och Fru Marianne? I dessa framträder
framför allt det medvetna, positiva diktarprogram, som hon formulerat
i de nyss citerade orden.
Freuds tendens till att förgrova själslivet och reducera dess
yttringar till det mest primitiva röjer sig även i den stora del av hans
terminologi, som måste sägas vara allt annat än lyckad, och som
flitigt brukas av Tora Sandström. Utom vad som ovan anförts,
tillskrives Ernst Ahlgren sålunda bl. a. exhibitionism, sadism och
masochism. Freud tar visserligen ej dessa termer i samma bokstavliga
mening som den äldre psykopatologien, men själva ordvalet är ägnat
att leda läsarens fantasi i bestämd riktning.
Den reflexionen tränger sig här oundvikligen på en, vilket utmärkt
hjälpmedel själva psykoanalysen måste kunna erbjuda en nevrotiker
till att kompensera sin mindervärdighetskänsla genom nedvärdering av
andras motiv. »Hos en sådan människa är ofta kritiken övermåttan
utvecklad. Hon värjer sig mot sin egen mindervärdighetskänsla
genom att se fel hos andra.» (Tora Sandström, s. 97.) Vilken bild
skulle då inte t. ex. Ernst Ahlgren kunnat efterlämna av Georg Brandes,
om hon förstått konsten att psykoanalysera honom i Den bergtagna!
Det största kapitlet i Tora Sandströms bok heter Georg Brandes.
Någon lika systematisk undersökning av förhållandet mellan Brandes
och Ernst Ahlgren har förut ej sett dagen, eftersom
originaldokumenten därom beklagligtvis till största delen ännu hållas otillgängliga.
Undertecknad måste för sin del vidhålla den tidigare uttalade
meningen, att av denna anledning »en närmare prövning på denna punkt
blir en framtida forskning förbehållen». Vad dr Sandströms
behandling beträffar, kan man ju förstå, att hon redan nu sökt fullfölja sin
undersökning även här, då episoden ifråga är av vida större vikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
