Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykoanalys och litteraturforskning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psykoanalys och litteraturforskning 255
observerat motsägelsen mellan Ernst Ahlgrens relation för Ellen Key
av Brandes’ besök den 29 okt. 1887, då Ernst Ahlgren nyss återvänt
till Köpenhamn från ett längre Stockholmsbesök, och tonen i hennes
brev till honom själv tre dagar senare. För Ellen Key berättar hon,
att Brandes besökt henne, mottagit henne glatt och t. o. m. förebrått
henne att hon hyrt rum i andra ändan av staden. I brevet till
Brandes själv klagar hon däremot över att han undvikit henne efter sin
föreläsning, varför dr Sandström »frestas draga den slutsatsen», att
den tidigare uppgiften om hans besök är »ett fromt bedrägeri».
Almanackan ger den naturliga förklaringen: den visar, att Brandes under
mellantiden gjort ett av sina av Ernst Ahlgren ännu tillbakavisade
närmanden, varefter hans besök för en tid upphöra. I själva verket
visar alltså brevens och almanackans samstämmighet här, med vilken
noggrann beräkning Brandes å sin sida uppträtt.
Efter dessa konfrontationer med almanackan i originalhandskriften
blir man onekligen något skeptisk mot de av dr Sandström
framdragna exemplen på Ernst Ahlgrens »bedrägerier». Det är också
tydligt, att en större klarhet överhuvud taget står att vinna först när Ernst
Ahlgrens relation både i almanackan och Stora boken i sin helhet blir
tillgänglig. En ofullständig kännedom om en källskrift kan som synes
lätt ge ett skenbart stod även åt oriktiga hypoteser och »fresta» den
kritiska skarpsinnigheten att skjuta över målet.
När Ernst Ahlgren skrev Den bergtagna, klöv hon sig själv i två
av dramats kvinnliga figurer, om vilka hon skrev: »I Ernås person
måste allt hatet, energien, våldsamheten komma fram. I Louises allt
det fina, goda. — Framför allt hjälplösheten, icke av svaghet, men av
vekhet och kärleksfullhet.» Så långt gick Ernst Ahlgrens klarsynthet
och uppriktighet även vid denna sista och svåraste självuppgörelse.
Men det var Louise, som hon gjorde till huvudperson i sitt posthuma
skådespel; Erna blev blott en bifigur. I Töra Sandströms
psykoanalytiska undersökning har Erna kommit i brännpunkten. Dr Sandström
har skarpare än vad förr skett fixerat bilden av nevrotikern Ernst
Ahlgren, »vrångbilden av vad naturen ämnat henne till» (s. 7); detta
är den väsentliga vinsten av hennes arbete. Hon har ej heller
undgått att renodla denna bild på det för psykoanalytikern typiska sättet
för att tvinga in föremålet i systemets prokrustessäng, av vilken
anledning här måst framföras korrektiv på viktiga punkter. Dr
Sandström synes t. ex. så övertygad om att inga andra än nevrotiskt
perverterade känslor för Brandes kunde finnas hos Ernst Ahlgren, att hon
(s. 186) måste förklara den uppsats om »Georg Brandes som
föreläsare», om vilken Ernst Ahlgren berättar att »Brandes själv läste i
artikeln min goda vilja att vara honom nyttig» som ett utslag av
Ernst Ahlgrens masochistiska begär att skada sig själv!
I själva verket stredo Erna och Louise till det sista om
herraväldet hos »den bergtagna». Ernst Ahlgren talade en gång om den
överdrivna »ödmjukhet som är min karaktärs brännmärke och obotliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
