Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
it;
Jacob Kulling
mot hela menniskoslägtet, fromhet och uppriktig Gudsfrugtan.»1
Denna miljö kvarlämnade liksom hos hans blivande diktarbröder
outplånliga spår i hans själ.
I lika intim kontakt med gammaldags trosviss religiositet som
de trenne prästsönerna stod soldatsonen Hedborn, som blev den
religiösa renässansens store psalmsångare. I sin självbiografi Minne
och poesi har han lämnat en vacker skildring av sina enkla
föräldrars tvekfria tro:
Min far kunde föga läsa; men han trodde osvikligen på de få
christliga grundsatser, som han hade läst till sin första nattvardsgång,
samt på dem, han hade hört af Socknepresten. I hans själ låg den
djupaste vördnad för Gud, jemte en infödd känsla af heder och ära.
Min mor deremot var en stor läsarinna, och hade mycken
bibelkunskap, som den tiden var ovanlig. Genom hennes läsning var Bibliska
Historien känd af hvarje familjens medlem; ty vi lyssnade till hennes
röst, som till en sagoberättares. Begge dessa föräldrar fruktade Gud
utan anspråk. De ansågo hvarken musik eller dans för synd: de
öfverlemnade sig ömsom åt andakten och den oskyldiga glädjen, och den
formliga bönen hördes morgon och afton af deras munnar."
Föräldrarnas inställning blev också barnens. Hedborn berättar, att
hans käraste läsning under barndomen var den gamla svenska
psalmboken och att han i likhet med sin omgivning hyste »en oändligt djup
vördnad» för prästeståndet.3 — Även i inledningen till sina
revolutionerande 1812 utgivna psalmer berör Hedborn denna sin djupa
rotfasthet i gammaldags fromhetsliv. Han hänvisar sin avkristnade
förnäma samtid till allmogen, bland vilken han själv hade blivit
»född och till sitt fjortonde år uppfostrad», såsom läromästare i
sann kristendom. »Och som Religionen, om den ännu någorstädes
finnes, oeniotsägligen lefvver mest oförderfwad hos Allmogen, skulle
tydligen följa, att man, i stället för att påtruga densamma så
kallade förnuftsbegrepp — — - borde med tacksam ödmjukhet taga
af den hwad den omsorgsfullt förwarat, och, ju förr dess hellre,
inympa der, liwarest, under larfwen af kultur och moralitet,
moralisk förskämning och religiös sjukdom sig förborga.» Han kallar
sig här också själv »en Christen, tilläfwentyrs af gamla
observan-sen», och ban hänvisar till lGOO-talets stora psalmdiktare som före-
1 A. a., s. 320.
- S. Hedborn: Samlade skrifter, utg. av I’. D. A. Atterbom, I, 1863, s. 15.
3 A. a., s. 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
