Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska romantikens religiösa utveckling
•13
hållande till hvarannan»: Gud hade nu »af Filosofien» i själva verket
blivit »strängt bewist».1
Det är samma grundstämning, som också får röst i den
romantiska religiösa renässansens andra stora programskrifter, i Geijers
trenne filosofiska ungdomsavhandlingar. Som Blanck framhållit, är
det den intellektuella åskådningens filosofi, som av Geijer reproduceras
i den i den akademiska prisskriften framställda uppfattningen av snillet
som förmågan av att omedelbart se sanningen, då för detta tanke
och sak äro ett.2 Och den romantiska övertygelsen om filosofiens
religionskonfirmerande karaktär kommer här också till uttryck i
deklarationen:
Men hvad vetenskapen har brutit kan den hela; och den måste
kunna det; ty menskliga tanken är hel och ej styckverk: Här gäller
Bacos grundsats: en half filosofi förer till otro, en hel filosofi
till religion. Den, hvars krafter kunna föra honom i dess helgedom,
skall finna att de bilder, hvilka han kanske hos sig förstört, de känslor
hvilka han qväft, tyda eviga sanningar.3
Ännu mer präglade av den schellingska filosofiska grundsynen
äro de båda följande avhandlingarna, Om sann och falsk
upplysning med afseende på religionen och Om historien och dess
förhållande till religionen. Geijer inleder den förra skriften med att
söka bestämma den nödvändiga motsatsen mellan tro och insikt,
religion och filosofi och framhåller därvid, att filosofien självständigt
»syftar till samma mål som religionen på sitt sätt redan innehar»,
varför man skulle kunna säga »att, om religionen stöder sig vid
uppenbarelsen af en gudomlig lära, filosofien ej är annat än
menniskans beständiga bemödande att för sig sjelf förklara ocli
uppenbara denna uppenbarelse».4 Genom den idealistiska metafysiken
hade nu filosofien »kommit till sig sjelf och åter upptändt den
heliga elden i templets helgedom», ocli genom denna »hennes
vaknande till sans skulle också religionen inträda i sina rättigheter».5
Det är detta, som Geijer sedan söker ådagalägga i den senare
avhandlingen, som han rentav betecknar som ett försök »att bevisa
christendomen».6 Han rör sig här bestämt på den intellektuella
åskådningens linje, i det lian för den filosofiska kunskapen gör
gällande nödvändigheten av omedelbar visshet, vilken endast finnes,
1 Polyfem, tredje saml., n:o 32.
2 A. Blanck: Geijers götiska diktning, 1918, s. 124 f.
8 Geijer: Samlade skrifter, I. 5, s. 54.
4 A. a., s. 70. 5 A. a., s. 73. 0 A. a., s. 192.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
