Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska romantikens religiösa utveckling
•15
verket »helt och hållet sammanträffade med den äkta christliga
Dogmatiken» och att det — ehuru »ännu långt ifrån sin
fulländning» — redan lovade »att be wi sa Christendomens wäsentliga
mysterier: ej blott Guds existens, utan äfwen Treenigheten, den
menniskoblifna Gudomen, menniskoslägtets omedelbara förbindelse
med gudomligheten i urtiden, Syndafallet och det Ondas positiva
tillwarelse, äfwensom menskliga Friheten utan upphäfwande af
Försynen, — ett hittills af de största Tänkare utan framgång försökt
problem.» Under sådana omständigheter borde, menar Palmblad,
ortodoxiens ställning till den nya filosofien omedelbart vara given:
vilken utomordentlig bundsförvant skulle den inte få i denna i sin
kamp mot den kvarlevande upplysningsteologien. Ortodoxa teologer
och romantiska filosofer hade ju gemensam front och gemensam
fiende. »Men», utropar han, »ännu står Orthodoxien obeslutsam
och misstrogen, och twekar att förena sig med Philosophien, som
systerligt sträcker henne handen, fastän hon, utan hopp att kunna
sjelf rädda sig, alltjemt betränges af den tilltagande Neologien.»1
Palmblads förvåning över de ortodoxa teologernas skumögdhet
är djup och levande. Samma sinnesstämning skulle komma att
behärska honom också många gånger under de följande åren, under
vilka han även vid mer än ett tillfälle fick anledning att träda i
bräschen för den nya filosofiens stora sak. Det föll således på hans
lott att tillbakavisa det kraftiga tegnérska anfallet i talet vid
reformationsjubileet 1817, i vilket den lundensiske diktaren genom sin
deklaration, att religionen är »en ensak för känslan och tron», riktade
ett dråpslag mot den romantiska generationens bärande
grundövertygelse. Palmblad replikerar med en hänförd plädoajé för det
mänskliga förnuftets rätt och makt inom religionens värld:
Har då den himmelske Fadern gifwit menniskan Förnuftet, för
det att hon skulle mörda det? Eller är icke Förnuftet äfwen en
himmelsk gåfwa, meddeladt stoftets och ewighetens son, för att han deruti
skulle afspegla sin gudomlige Skapare och Hans under? Är Religionen
förnuftslös? Är det ej hädiskt att tänka, att Gud helst skulle wilja
låta dyrka sig af swaga, omyndiga själar? — — — säg, om det, i
djupet af menniskosjälen, gifwes något enstaka, om Förnuft och Tro
der bo i särskilda kamrar; eller om icke snarare hela menniskan är
ett Guds tempel, som strålar af återglansen från Herrans herrlighet?»5
Det är en hel svärm av upprörda frågor, som Palmblad här
låter hagla kring Tegnérs öron, han talar lidelsefullt förnuftets sak.
1 A. a., sp. 466. 2 A. a., 1818, sp. 164.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
