Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska romantikens religiösa utveckling
•19
att religionens sanningar grunda sig på någonting, som icke kan af
förnuftet vettenskapligt inses och upplösas i bestämda begrepp» och
som i sin välmening försökte »göra menniskan till en mullvadsblind
glebæ adscriptus, som blott genom vissa subjektiva förnimmelser,
kallade aningar, känslor, moraliska tros-postulater o. s. v. kan
förspörja något ofvan mullen existerande».1 Atterbom framhåller i
detta sammanhang, förklarande, att »Aningen och Tron» jämväl
för honom äro heliga, »men icke såsom principer för kunskap om
den öfversinliga verlden, utan derföre, att de innehålla en sådan
princip i sitt dunkla sköte; liksom den stjernbeströdda natten
innehåller dagen, hvilken slutligen bryter fram och öfverglänser sin
moder».2 Det var trosfilosofernas fundamentala brist, att de icke
insågo denna trons endast preliminära karaktär. De voro för små
att förstå, »att menniskan har inom sig en möjlighet till kunskap
om absolut verklighet, och att den absoluta verkligheten är sjelf
ingången till denna kunskap; att Gud är den absoluta verkligheten,
och att man således kan veta hans tillvarelse, icke blott
postulera den; att Gud är, såsom i Bibeln, allestädes närvarande, och
ej ett obegripligt ens abstr actum, som vistas ingenstädes.»3 Hård
blir därför den dom Atterbom fäller över dessa Schellings
motståndare. Han jämför dein med den nya skolans vedersakare
Leopold och med de »usla Sophisterna» och låter förstå, att de inte
ens voro värda att lösa skoremmen på den intellektuella
åskådningens profet, som med sitt »collosala» snille reste sig skyhögt
över de i stoftet krälande pysslingarna.
Alla dessa deklarationer av Atterbom utgöra emellertid endast
preludier. Inför all den kritik, för vilken den nyromantiska
förkunnelsen utsattes samlade sig Atterbom de följande åren till en
allsidigt klargörande utredning av den nya filosofiens problem, en
utredning, som visserligen aldrig slutfördes men som likväl utgör
det mest genomförda och storslagna uttrycket för den nya skolans
strävanden, för dess filosofiska och religiösa hänförelse. Jag
åsyftar tvenne stora artikelserier av Atterbom i Litteraturtidningen
1816, 1817 och 1818: »Swar på någonting, som kallas ’Insändt’, i
N:o 303 af Allmänna Journalen för 1815; samt på
Anmärkningarna mot Naturphilosophien, i N:o 14 af Swensk Literatur-
1 Phosphoros 1813, s. 366; jfr G. Hedin : Manhems förbundet, 1928, s. 68 f.
2 Phosphoros 1813, s. 369.
3 A. a., s. 368.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
