Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusiiotiser
67
vis kan i Stagnelius’ önskan att lämna Stockholm och söka sig till
Finland mera komplicerade motiv ha spelat in, vilkas beskaffenhet
vi inte ana. -—
Ytterligare i ett avseende ge de här anförda breven en notis
av vikt, nämligen rörande Stagnelius’ hälsotillstånd. Det var dåligt
redan 1812, men på ett sätt som gjorde att den klene ynglingen
icke ansåg sig tåla »stilla sittandet». Det var alltså icke hjärtfel
det gällde, som tvärtom borde ha gjort stillasittandet önskvärt. Det
är möjligt att hjärtfel kom till senare under Stagnelius’ liv. Av
vad man vet om saken förefaller det emellertid som 0111
hjärtfelshypotesen snarare tillhörde tiden efter än före Stagnelius’ snabba,
gåtfulla död. —
Fadern har redan 1812 i allt väsentligt haft den bild färdig
av sin begåvade son som han 1823 och 1824 framlade i brev till
Hammarsköld, 1828 till Sondén. (Samtliga dessa brev finnas tryckta
i 3:e delen av Sondéns Stagneliusupplaga 1836.) Han vet att Erik
Johans begåvning är av annan art än Carl Ulriks. Han har
påtaglig respekt för honom och är redan tidigt van att lämna honom
hans självständighet i beslut ograverad. Rörande är den ton av pä
en gång stolthet, undran och en smula oro vari han talar om denna
besynnerliga telning av hans hus, visserligen icke den enda
besynnerlighet som utgick därifrån, men den enda geniala
besynnerligheten. Wiinmerstedt tycks på ett ställe i sin Stagneliusuppsats i
Nordisk tidskrift 1894 vilja antyda att biskopen med oblida ögon
skulle ha betraktat studenten Erik Johans poetiserande, men av
dessa brev framgår snarare motsatsen.
Biskop Lindblom fick en gång från en prästerlig vän en
förfrågan vad ban tyckte om Magnus Stagnelius. Den frågande tyckte
tydligen inte särskilt mycket om honom, vilket han formulerar med
orden att »utseendet detromperar icke karaktären». I dessa små
brevutdrag lär man känna den myndige prelaten som en öm fader
med bästa vilja att förstå den mest problematiske av söner. Det
goda förhållande mellan far ocli son som den förres brev vittna
om bestyrks av den dikt varmed sonen dedicerade Liljor i Saron
till sin far:
Tag leende emot, o Vårdare och Fader!
Den liljekrans jag nyss bland helgongrafvar knöt.
Det oväntade ordet »leende» ger dessa rader deras geni. Det
betyder väl bl. a. att skalden inte fordrade att den gamle biskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
