Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Victor Svanberg
Shelley. Orsaken därtill är påtaglig*. I den litterära tradition, som
utgår från Kantlärjungen Schiller och som i stort sett behärskat
tysk och svensk frihetspoesi, äro natur och frihet icke släktingar
utan fiender. Friheten är ett moraliskt krav, som människan kan
uppställa och som hon kan bli trogen så långt anden är herre,
men som hon aldrig må hoppas att kunna ingjuta i den amoraliska,
kausalitetsbundna naturen; än mindre må hon vänta att se
naturen spontant verka i den mänskliga viljans riktning. Försök att
överbygga den kantska klyftan gjordes av Schiller själv, senare av
hegelianer som Heine, men de blevo ej poetiskt fruktbärande så som
den förstnämndes kantianska lyrik blivit.
När Rydberg ansikte mot ansikte med darwinismen, som
ytterligare förmörkade natursynen, kunnat besjunga naturen som en
medkämpe i människans frihetskamp, har han gjort det i förbund
med Shelley. Så har han diktat stroferna i Drömlif om ängarnas
maning, sammansmältande med rösterna av tidernas andar:
Se, hur ängarna klädas i svallande flor,
hur de silfrade dimmorna skrida förbi.
O, så lyss och förnim då den hviskande kor
utaf tidernas andar, som sväfvar deri!
Och du känner en varsel i bäfvande bröst
af det djupsta, som seklernas hjerta förnam,
Hvad af ve och af manande allvar och tröst,
som har sprungit ur siareharporna fram.
Det är frihetens hägrande paradishopp,
som sin skimrande färgprakt i skyarne strör
och i blomman ger safter åt svällande knopp
och ger rosor på kinden åt gossar och mör.
Så har han givit Prometeus’ frihetskamp mot gudarna ett mystiskt
samband med både natur och människoliv: »Den pinades suckar
blandade sig i luften, som människorna andas, och ingåfvo dem en
längtan till frihet». — Titanens suckar »smälta underligt samman med
sorlet af folkens lif och blanda vemod i vindarne och i himmelens
färgspel och mest, när dagen dör, i aftonrodnadens sken.»1
För Shelley har det rousseauanska naturevangeliet kvar ali sin
naiva charm. Han är ej blott oberörd av den tyska kritiska filo-
1 Jfr Lyngby, a. a. s. 191.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
