Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
Erland Lindbäck
just en sådan målmedveten ansträngning-: med sitt allt längre drivna
hushållande och sitt allt trägnare dikningsarbete når han slutligen
ett beräknat resultat. Klokskap har Runeberg endast undantagsvis
förhärligat, framhåller Hedvall, och Pavo är just ett av undantagen.
Samma inskränkning gäller hennes sats att Runebergs
människoideal är rent etiskt betonat.1 Pavo förkroppsligar ett religiöst ideal.
Särskilt tydligt framträder Pavodiktens särställning vid en
jämförelse med andra dikter, i vilka han skildrat finskt folkliv, ett i
föreliggande sammanhang särskilt intressant förhållande. I
Elg-sJcyttarne är det Aron, som står närmast till hands att jämföra med
Pavo. Aron har från att vara en förmögen bonde bragts till
tiggarstaven — endast Gud må dock ha rätt att säga hans olycka vara
självförvållad. Detta är en av de antydningar om en viss
gudsfruktan, han ger under sin berättelse, vilken dock till slut lämnar
läsaren i ovisshet om, huruvida Aron verkligen likt Pavo gjort allt
vad i hans förmåga stått för att arbeta sig ut ur svårigheterna. Tyngd
av sorg har han visserligen lämnat sitt förlorade hem, men den
tillfredsställelse med sin tiggar- och spelmanslott den ännu både obrutne
och häftige mannen uttryckligen vittnar om, låter oss i honom ana
en visserligen mycket sympatisk frände, ej till Pavo själv, men till
Pavos hustru. Nära Pavos karaktär kommer däremot Zackarias i
Hjerpvik med sitt allvarliga tal vid förlovningen:
Men hvad förnämligast gör en menniskas lycka i verlden,
Binder makar i frid och förliker och tröstar och gläder,
Är gudsfruktan, som aldrig är mätt af det goda och rätta.
Den gudfruktiges ro är som furan, vuxen på heden,
Men mot din hustru vare du mild, som det egnar den starke,
Jemnt erinrande dig, hur mycket den svaga dock gagnar,
När hon med foglighet vänjes att se i mödan sitt nöje.
(.Saml. arb. 2, s. 176, 178 f.)
Detta är en Pavos praktiska religiositet. Men de båda karaktärernas
betydelse för dikterna äro ju mycket olika, den ena kommer in som
ett verkningsfullt men relativt obetydligt kontrastelement, den andra
ger hela dikten dess prägel. Det är jägarmänniskan, som främst
skildras i Elg skyttar ne, ej, som i dikten om Pavo, odlarmänniskan.
1 Ruth Hedvall, Runebergs människoideal. Finsk tidskrift 102 (1917), s.
386 f. — Kuth Hedvall, J. L. Runeberg och hans diktning, s. 128—127.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
