Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Elof Ehnmark
oss ej glömma det. Som stormar, hvilka rena luften, äro
pas-sionerne för våra själar, då de upphört att rasa; må det så varit
äfven för oss. Axel, vi skola vara lugna, klara, rena och fridfulla
som denna sköna vårdag» (s. 94).
Fredrika Bremer hade erfarenhet både av Axels passionerade
häftighet och av Annas upptäckt av den andaktsfulla stillhetens,
den hängivna resignationens läkande och livgivande förmåga.
Därför kan hon fälla domen om båda i de citerade orden. Hon hade
för icke länge sedan tillfrisknat från en själens sjukdom, från
ledan intill döden, dubbelt svåruthärdlig, eftersom den endast ledde
till lönlösa revoltkänslor. Den ovan nämnda nattvardsgången gav
henne på nytt en fridfull rekonvalescentstämning. Den betecknar
invigningen till hennes vita nuova i det religiösa tjänandets
uppgift. Segern över det förgångna bekräftas av den lilla
skildring-hon gjort av en promenad i solnedgången i slutet av mars,
synbarligen år 1827, över de snötäckta fälten kring Årsta. »Då kom
derifrån emot mig, svepande fram öfver snöslätten, en flägt, full af
våraning och ljuflighet. Jag drack med själ och kropp dess lifvande
anda. Jag samlade min upprörda känsla till mera lugn, såg
omkring mig och vände med klart medvetande om min varelses
tillstånd tanken åter till mig sjelf med denna fråga: skulle jag nu
vilja dö? För första gången under många år kände jag mig kunna
besvara denna fråga med nej. O, stund af outsäglig ljufhet! Nu
vaknade inom mig ett hopp om uppståndelse till sällhet äfven på
jorden, hvilket ej bedragits utan blifvit skönt uppfylldt» (Sj. A.,
s. 102). Också vid denna rekonvalescens blir naturen en hjälp för
de nya känslornas födsel, också denna gång är det förnimmelsen
av en stilla »ljufhet», som blir tecknet på det nya livets bärkraft.
I brev till Charlotte i febr. 1828 säger hon, att hennes hjärta
»tackar Gud för lugnet, som det nu njuter» (n:r 5).
Axel och Anna beteckna alltså två sidor av Fredrika Bremers
väsen, Axel den upproriska, passionerade, Anna den drömmande,
stillsamma, mystiska, till slut religiöst harmoniska. Av dem båda
är det Anna som segrar. Hennes inflytande ger den sönderslitne
Axel åter kraft att leva. Hon inkarnerar Fredrika Bremers nya
erfarenheter av det djupaste och egnaste i hennes jag. Därför är
Annas gestalt mycket mer levande och äkta än den efter så mycken
schablon tecknade Axel, ali själsfrändskap till trots. Axel och
Anna är inte någon roman av större litterär betydelse, men likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
