Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Elof Ehiimark
skildra en psykologisk utveckling. Men å andra sidan har
skildringen av den ensamnas kärleksupplevelse ett allvar och en
intensitet utan motsvarighet i Fredrika Bremers produktion.
Frågan om Fredrika Brenier och erotiken har som bekant
livligt diskuterats, alltsedan Johan Mortensen 1902 gav henne
epitetet »en född vestal».1 Trots de argument, som dragits fram för
att motbevisa Mortensens tes, veta vi mycket litet i saken. Man
kan emellertid inte utan vidare avfärda Fredrika Bremers enda egna
uttalande, de ofta citerade orden i Sj. A. 1831: »En annan man
lärde jag äfven känna, som hos mig väckte en ren och varm känsla,
hvilken, ehuru den icke blifvit besvarad, verkat mäktigt på min
utveckling och ännu lefver stilla och förädlande i mitt hjerta»
(s. 103). Av sammanhanget att döma härrör sig den skildrade
upplevelsen tidigast från 1828; den följande meningen handlar om
författarskapet till Teckningar II, sommaren 1829. Det förefaller av
denna anledning mycket sannolikt, att den omtalade obesvarade
böjelsen givit upphov till de anmärkningsvärda reflexioner om
kärleken, som påträffas i Moster Rebeckas vishet, den aforismsamling,
som avslutar Teckningar II. »Man kan ej bli älskad af hvem man
vill. Det är sorgligt, men det är sannt. [. . .] Din kärlek, dina
uppoffringar, din dygd, ditt tålamod skola ofta ej kunna vinna det
hjerta, hvars ägande du öfver allt annat skattar. Och en person,
mera vacker, mera qvick, mera behaglig än du skall inom få
stunder och utan möda vinna den kärlek, för hvilkens förvärfvande du
gerna hade gifvit ditt lif. O huru många bittra känslor skola ej
då stundeligen bestorma ditt hjerta, om du ej söker att bevara det.
Denna blick, som icke söker din — som undviker den — denna
älskade röst, som blir först ljuf, då den talar till en annan — denna
uppmärksamhet, detta leende — som endast skänkes åt denna andra,
mindre värdiga, men lyckligare — dessa steg, hvilkas ljud du så
väl känner och som icke nalkas dig — o hvika dolkstygn!» (s. 270).
Moster Rebecka ger i detta fall rådet att låta en ädel stolthet
hindra förödmjukelsen. Man skall känna sitt värde. »Slit dig lös
från kära, fastän plågsamma villor. Haf mod att ett ögonblick
lida mer för att sedan lisas. Gör dig fri, innan fruktlösa
förhoppningar ha förbittrat ditt sinne, innan du förnedrat dig i egen känsla.
Försaka och haf frid.» Bakom dessa ord tycker man sig ana en
bitter upplevelse, en hård strid och en dyrköpt seger. När Fredrika
1 Se härom Lydia Wahlström: Svenskar från förra seklet II, s. 1.19 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
