Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
Elof Ehiimark
kval men ännu ej funnit den enda fullkomliga räddningen. Den
ensamnas röst blir en predikares: »Gif, gif du ensamma öfvergifna,
gif ditt hjerta åt Gud, men med denna djupa, allvarsamma vilja,
som ej tillåter något vacklande, någon svaghetsåterblick. Lär att
säga: ske din vilja, o Eader! ej blott med undergifvenhet men med
kärlek, med glädje — och misströstan och förtviflan, ali tung och
hopplös smärta har för alltid flytt ifrån dig» (s. 67). Ur Eredrika
Bremers dagbok från 1822 har förut citerats några rader, som
erinra om den ensamnas ord: »Fader, icke så som jag vill, utan som
du! Att med en rätt innerlig känsla kunna bedja denna bön, det
innefattar en obeskriflig sällhet. [. . .] Fader, min fader! gif att jag
alltid med samma stilla, saliga känsla som na må kunna så bedja
till dig!» {Q. s. 53). Bönen blev då inte hörd. De följande åren
skulle föra med sig mycken inre förtvivlan, men den gjorda
erfarenheten bekräftades.
För den ständigt intellektuellt vakna Fredrika Bremer inställer
sig emellertid samtidigt ined denna underkastelse och denna kristna
mystik den stora frågan om lidandets ändamål, teodicéproblemet.
Hennes egen gåta tyckes henne löst. Men hur går det med de andra,
med dem som lida utan att ha funnit den religionens räddning,
som beskärts henne själv, och med de brottsliga, som förorsaka
lidande? I Den Ensamna tangeras endast frågan, men den skulle
ofta återkomma, först i Tröstarinnan, sedan i brevväxlingen med
Böklin, där den utgör ett av huvudproblemen. I Den Ensamna
nöjer hon sig med de trevande orden: »Vänliga stjernor, som lysen
så klara — mystiska himlens ljus! — hoppfullt blickar jag till er
— I ären verldar för hoppet; — högre uppfostringsanstalter för
jordens olyckliga barn — tänker jag mig i er — o ja, tryggt kan
man hoppas... Gud är ju allgod!!!» (s. 70). Citatet ger belägg
på att Fredrika Bremer nu också hämtat sin tröst hos Herder,
vars Idéen hon, troligen i den svenska översättningen 1814, under
de sista Ärstaåren läste och varav han rönte »ett djupt och
mildrande intryck» (Sj. A. s. 103). I den astronomiska inledningen till
Idéen talar Herder om möjligheten att vi människor, som på
jorden icke kunna höja oss över vår timliga begränsning, skola
»fullborda vår utbildning i andra stjernor» (sv. öv. I: 12).
I Fredrika Bremers väsen förekommer både mystik och
intellektuell vetgirighet, men där saknas inte heller en tredje ingrediens:
praktiskt förstånd. Också därom vittnar Den Ensamna: »Den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
