Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Elof Ehiimark
Så som kompositionen är lagd, borde berättelsen mynna ut i
befrielse och glädje. Likväl slutar den i moll. Dikten Afton stundar
uttrycker längtan till det hinsides, och de sista orden i dagboken
visa, att tillbakablicken på det tilländalupna livet blott ökar
tråna-den efter det tillkommande. Samma stämning råder i de av
utgivaren tillfogade slutorden: »Den Ensamna har gått till sin faders
hus . . . Lycklig hön» (s. 78). Denna dominerande ton av smärta
eller vemod beror säkerligen helt enkelt därpå, att Fredrika Bremer
så nära följt sina egna dagboksanteckningar från de år, då
hopplösheten fyllde henne. Hennes förmåga att trösta minskas
ingalunda av att hon skildrat tungsinnet med det upplevdas intensitet.
Men att hon överhuvud förmår trösta har sin grund däri, att lion
vunnit sin egen seger och med hälsa gått ut ur sitt livs svåraste kris.
TRÖSTARINNAN.
Den bästa kommentaren till Tröstarinnan har Fredrika Bremer
själv givit i brev till Böklin den 7 maj 1832. Hon talar om synd
och nåd: »Ni har kanske aldrig rätt djupt lidit, lidit ända till
förtviflan och uti egen känsla af smärta förstått alla creaturs. Jag
har gjort det, i min själ har jag under flera års tid burit aningen
om helvetet, och den bittra känsla, som då uppsteg i mig emot
verldens skapare, har ännu, då så mycket vaknat till hopp och
förtröstan innom mig, qvarlemnat ett moln, som hindrar mig att med
kärlek se upp till den — hvars kärlek ej hindrar så mycket mörker,
så mycket rysligt lidande. Jag tyckte Skaparen stod i skuld hos
sitt slägte och hos hvarochen meniska särskilt, derföre att han
tilllåtit den att födas och att lida — ty jag kände klart, att om jag
blifvit frågad, om jag ville bli till — och haft blott en aning om
de känslor, som skulle plåga mig — jag skulle svarat nej — ack!
jag bad ju om tillintetgörelse af det lif jag hade, såsom om ett
barmhertighetsverk — jag bad att få bli till intet — blott att få
upphöra att känna. Ni har kanske läst ett litet stycke jag
skrifvit: ’Tröstarinnan’. I dess första del äro nedlagde några toner af
de missljud, som genomströmmade min själ; den sednare delen, den
tröstande, skref jag ett par år sednare, då jag väl ej fått en
klarare blick i detta lifvet men deremot ett innerligt och fast hopp att
en dag dess gåta skulle bli löst och allt skulle bli godt och klart»
(n:r 81).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
