Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Elof Ehiimark
hans egna och egentliga. Förutsättningen var, att kaos skulle
formas till kosmos, att allt det som krävde balans och lugn, kunde
få grodd och växa fram. Underkastelse är det första och sista
villkoret.
1 Fredrika Bremers bildningsväg har författarskapet sin givna
betydelse. Det är betecknande, att hon just i Tröstarinnan ger en
inblick i den konstnärliga verksamhetens vikt för hennes utveckling.
Före debuten sysslade hon främst med miniatyrmåleri. Hon säger
i Sj. A. s. 99: »En enda sak förskaffade mig lindring under denna
långa plågotid, och det var min målning. Sittande vid min pupitre
glömde jag mången gång för timmar min smärta och mitt lifs
tyngd, och i det jag skapade det sköna med min pensel, hade jag
en tröst för det jag ej kunde skapa om mig. Ty för skönhet var
jag alltid ganska svag.» I Tröstarinnan får jagpersonen övertaga
också detta drag: »Jag hade fallenhet för teckning. Hon [systern]
uppmuntrade mig att öfva denna sköna, allvarsamma konst, som
under det den ger oss förmågan att föreviga kära minnen låter oss
glömma den närvarande, oss tryckande stunden. Huru många
gånger, då jag på papperet sökte fästa hennes milda drag, har jag
ej förgätit mig sjelf, hela verlden, tiden och allt som kunde vara
obehagligt och tungt, under det hela min själ med njutning lefde
i mitt kära arbete! Huru många gånger vid af tecknandet af
landets behagliga och friska föremål [. . .] ha ej känslor af frid och
stilla välbehag genomträngt mitt inre!» (s. 236). Och han tillägger:
»Det stora villkoret för ali ren njutning är, att hjertat måste vara
fritt från hvarje bitterhets rot, hvarje harmens och afundens känsla,
och utur mitt voro dessa sällhets störare inom kort alldeles
utplånade» (s. 236). De sista orden vittna om vad det var som
Fredrika Bremers eget hjärta inte varit fritt ifrån. Hon hade varit
bitter mot sitt öde, hon hade i harm slitit sina bojor och avundats
alla fria, särskilt männen, som fått utbildning och möjligheter till
ett självständigt liv. Bojorna bundo henne fortfarande men deras
tryck hade lättat efter krisen, och underkastelsen hade öppnat nya
möjligheter för henne. Dit hörde den konstnärliga verksamheten.
Redan som tecknarinna hade hon fått känna något av arbetets
glädje och förmåga att lindra. Intresset koncentrerades på andra
ting än de egna kvalen.1 Från början slog hon sig på både mål-
1 Fredrika Bremer om teckningsundervisningen, se biografiskt fragment, tryckt
i Brev I s. 556 (komm. t. br. n:r 256).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
