Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Fritz Andersson
igenom blevo dessa myter bärare av den högre poetiska syftning,
som den romantiska andan skapade. Spökvärlden är ägnad att
framkalla rysningar och tårar, under det naturväsendenas mystiskt
fattade värld blir en aningens värld, en exponent på en filosofisk
allbesjälningstro. Hur lätt en dylik miljöväxling kunde äga rum,
se vi av en folkvisa, som brukar benämnas ’Näcken och jungfrun.
Den har alltigenom karaktären av en förförelseballad. Näckens
namn nämnes endast i ett fåtal varianter, och hela hans
uppträdande röjer så litet som möjligt av näcknaturen. Denna visa går
enligt Norlind säkerligen tillbaka på en sjöman, som i folktron
sammanställts med näcken i sin egenskap av förförare.1 Den
förekommer i ett danskt skillingtryck från 1804, och »då de svenska
varianterna följa detta noga», säger Norlind, »blir det väl riktigast att
antaga en dansk grundform, som uppstått på 1700-talet ur en
förförelsevisa 4- visan om näcken och jungfrun. Den svenska formen
får väl anses tillhöra allra senast 1700-talets andra del.» Här har
alltså av en folkvisa blivit en regelrätt förförelseballad, när denna
diktart kom på modet. När visan kommer i nyromantikern
Afzelius’ händer, förändras ej själva kärnan, förförelsemotivet, men det
inlägges däri en högre symbolisk syftning, vartill hör att näcken
får en därefter lämpad karaktär. Afzelius kallar visan Keekens
brud (Afsked af Siuenska Folksharpan, sid. 17). Av originalet har
han endast bibehållit ett par rader, och resten »är i nyromantisk
anda uppbyggd på sägnen om näckens förlossning. Det är denna
estetiska värdeförändring, som markerar skillnaden mellan den
förromantiska och den specifikt nyromantiska balladen.
Att de båda skaldebröderna Livijn och Hammarskjöld samtidigt
behandla ett strömkarlsmotiv är som förut nämnt knappast en
slump. Hammarskjöld har dock ej utgått från den folkvisa, som
Livijn bygger sina utkast på, utan imiterar Goethes Erlkönig, för
övrigt i mitt tycke en ganska ofri imitation.2 En flicka vandrar
vid sin moders hand och hör då från floden näckens förtrollande
musik, som lockar henne till sig med oemotståndlig makt, under
det modern endast hör vindens sus och vattnets porlande. Det är
samma situation som i Erlkönig, där fadern ej förnimmer
älvkonungens närvaro, under det gossen både ser och hör honom i
1 Tobias Norlind, Studier i svensk folklore (Lunds universitets årsskrift
1911), sid. 240.
2 Jfr däremot Samuelsson, a. a., sid. 75 f. och Schück, a. st., sid. 89.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
