Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en roman av Daudet
159
sin roman Livsslaven. Enligt Bull (a. a. 1Y s. 720) hade kritiken i
Aftenposten och Dagbladet anmärkt, att han i denna tagit intryck
av Daudets Jack. Lie bemötte detta antagande. Det kan antagas,
att Ibsen följt detta meningsutbyte; han stod vid denna tid Lie
mycket nära.1
Det torde knappast behöva påpekas, hur långt Ibsens skådespel
genom skärpan i karakteriseringen och fördjupandet av det
symboliska momentet når utöver den daudetska berättelsen. Skillnaden
mellan Delobelle och Hjalmar Ekdal i det avseendet har ovan
antytts. Lika belysande är att jämföra den sentimentalt onyanserade
madame Delobelle med den skarpt tecknade Gina, som visserligen
delar Hjalmars »livslögn» men med sin robusta vardaglighet och
sina löjliga malapropismer ständigt hotar att förvandla den
storordige hjälten till en farsfigur. Symbolen har å ena sidan fått en
konkretare utformning och en friare ställning i förhållande till
dramats handling men genomtränger å andra sidan ändock denna
på ett vida intensivare sätt och öppnar perspektiv, som aldrig kunna
restlöst analyseras. Arftlighetssynpunkterna slutligen, som på sin
höjd kunna sägas vara vagt antydda i den daudetska berättelsen,
ha ju i Ibsens drama blivit den kärna, kring vilket allt rör sig.
Det förtjänar anmärkas, att i den dramatiserade versionen av
Daudets roman det symboliska inslaget tunnats ut till ett intet.
Daudet har säkerligen inte sett någon möjlighet att ge det plats
inom dramats strängare traditionsbundna ram — skulle väl inte
heller vågat bryta denna ram. Ibsens genialitet visade sig däri,
att han både förmådde och vågade detta, och hans skådespel
kom därför att beteckna en ny fas i den dramatiska genrens
evolution.
I sin uppsats Ibsen och Strindberg (Samlaren 1932) har Sten
Linder visat, att Röda rummet måhända spelat in vid tillkomsten
av Vildanden. Han påpekar därvid (s. 84) den lilla lustiga detaljen,
att Strindberg i sin roman tangerat vildandsmotivet, då han i
kapitlet Sista brickan låter den dystre Arvid Falk fantisera över aloen
på redaktionsrummets skrivbord. Han tycker, att den ett ögonblick
liknar »något vingklippt —■ vad som helst — en and till exempel,
som stod på huvut i dyvatten och grävde efter något — vad som
1 Se E. Lie, Minnen från ett diktarhem, 1929, passim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
