Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Karlfeldts ungdomsdiktning
215
få visserligen ej bagatelliseras, men de äro ej så stora, att de
utgöra ett hinder för ett samband mellan dikterna. Ur
innehållssynpunkt äro likheterna ännu större än i rytmiskt avseende.
Fränd-skapen mellan korporalens och fanjunkarens både yttre och inre
människor är omotsäglig. Bägge dikterna röra sig på ett likartat
sätt med motsatser. Fröding ställer korporalens forna storhet, när
han i sin ståtliga mundering exercerade knektar på Trossnäs, mot
hans senare förnedring som skomakare, »krokig och svag i
knäveken» . . Karlfeldt låter folket förebrå fanjunkaren, att han glömt
att han blivit gammal men att han likväl fortfar att skalkas och
nojsa med flickorna, som om han vore ung.1
När Karlfeldt år 1893 i Ny illustrerad tidning publicerade sin
dikt Huldran, var det den första utformningen av ett motiv, som
under de följande åren ofta skulle sysselsätta hans fantasi. Motivet
har han väl närmast fått från Rydberg och Fröding, som ju skrivit
bekanta dikter över detsamma. Alla de tre dikter jag närmast
åsyftar, äro skrivna i en rytm, som är en variant av knitteln,
vilken Karlfeldts dikt i den första utformningen står närmast. Han
har, som jag förmodar, ansett, att för ämnet med dess anknytning
till folkvisan knitteln bäst passade. I den andra har rytmen
regelbundits på det sättet, att den konsekvent blivit stigande, varjämte rim
införts även i första och tredje versraderna, där det ursprungligen
ej förekom. Denna rytm, som ju är rätt vanlig i Karlfeldts
diktning, har därigenom blivit identisk med de fyra första raderna i
Rydbergs konstfullt uppbyggda strof i Skogsrået.
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män —
slikt retar de snöda huldror.
Överensstämmelsen framgår omedelbart vid en jämförelse med
första strofen av Karlfeldts dikt:
Till kolkojan kom hon, ljushylt och stor,
den leda fresterskan huldran,
med kjol av sjögräs och näfverskor
och mårdskinnsfäll öfver skuldran.
Överensstämmelsen mellan den fjärde raden i rydbergscitatet och
den andra i karlfeldtscitatet synes mig visa, att vi i den senare
1 Om Fanjimkar Berg jfr Mangåbd, En bok om Karlfeldt, s. 145—6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
