Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Karlfeldts ungdomsdiktning
217
Ty även i hans behandling därav kunna vi följa en liknande
utveckling, såsom här nedan skall visas.
I sin tidigaste utformning av huldremotivet har Karlfeldt låtit
den unge drängen, som bar sin vaknatt vid milan i skogen, vara
huvudperson, medan huldran i dikten existerar endast i hans
uppjagade erotiska fantasi. Miljön är utförligt given i de fyra första
stroferna med en sakkunskap, som ej lämnar någon läsare i tvivel
om att Karlfeldt var väl förtrogen med .kolarnas liv. Den femte
strofen bildar en övergång till skildringen av hur kolarens fantasi
kretsar kring allt vad han hört om huldran. Han väntar, att han
skall få se henne uppenbara sig i dörren till kojan vilket ögonblick
som helst. Och så skall hon lova honom — mot det han ger henne
sin själ — att han skall bli rik, att han aldrig skall sätta ut sina
fiskredskap förgäves och att villbrådet självmant skall komma i
hans väg. Men även vällust skall bli hans lott, ej blott rikedom:
Och hvarje natt vid furornas sång
Skall du hvila varmt vid mitt sköte.
Och jag är alltid fager och ung,
ej åren min glöd fördrifva.
Så skall med min kärlek den sällaste man
i vida världen du blifva.
Då dikten publicerades 1895 i Vildmaris- och kärleksvisor, blev
den helt omarbetad. Omarbetningen var först och främst av formell
art, såsom redan omnämnts. Dessutom uteslotos stroferna 1—5. I
stället för den elfte i den första utformningen infördes två nya
strofer utan motsvarighet i den ursprungliga. Genom denna
omarbetning blev diktens innehåll fullständigt ändrat. I denna
utformning är huldran den verkliga huvudpersonen. Hon kommer
till kolkojan och frestar kolaren på samma sätt, som denne i den
första dikten väntat, att hon skulle fresta honom. Kolaren faller
för frestelsen, blir rik och lycklig. Det framgår klart, att här
skräckstämningen från den föregående dikten försvunnit. Kolaren
råkar i huldrans våld, blir på sätt och vis bergtagen, lever och är
lycklig med henne. Någon tragik finns det inte plats för, och
tonen är raljant.
Hon lade orden så innerligt väl,
den sköna och älskliga damen,
att kolarn försvor sin syndiga själ
och dito sin svarta lekamen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
