Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens inställning till Gustav III och hans politik före 1789 65
Om han sit fosterland i fara
För tyranniets fjättrar ser,
Glad skyndar han at det försvara,
Sit blod han för des frihet ger;
Men om hans mod förgäfves strider,
Om träldom redan bojan smider,
Och oket til hans hufvud för;
Mon han ock då sin skuldra böjer?
Nej — här han Catos styrka röjer
Och sjelfmant med sin frihet dör.1
I den ursprungliga versionen fanns som avslutning en hyllning
till Gustav III, som Kellgren sedan strukit, men om denna säger
Sylwan: »Det är orätt att säga, att dikten är kall — det kan gälla
vissa partier, såsom den patriotiska afslutningen med dess (sedan
strukna) hyllning åt Gustav III».2
1778 drar Kellgren till strids mot gratulationspoeterna. I sin
recension av Flintbergs hyllningsdikt förlöjligar han särskilt
författarens krypande politiska smicker. Då Flintberg strängar sin
lyra för att besjunga det sälla regeringssätt, där »Torparn medfödd
del i Högsta Magten har», så konstaterar Kellgren bitande, att
»herr F. lär ha glömt både förra och nuwarande RegeringsFormer».8
I slutet av 1778 började Stockholms-Posten utgivas, och bland
dess medarbetare var även Kellgren. Av inledningsartikeln att
döma ämnade tidningen i politiska frågor vara lojal mot regeringen.
I stort sett intar också tidningen en mycket kungavänlig hållning.
Men på våren 1779 funnos i den några artiklar, som i skarpa
ordalag kritiserade hela styrelsen, ehuru frågan först gällde
tryckfriheten. Artiklarna äro skrivna av J. G. Halldin under signaturen
Publicola. På ett ypperligt sätt karakteriseras regeringen med tidens
för oss något främmande terminologi såsom en »dygderegering»,
enär ingenting annat än kungens »dygd» kunde hindra honom från
tyranni. Det framgår klart, att Halldin betraktar regeringssättet
som upplyst despotism, och han klandrar vidare kungens rådgivare
och ämbetsmän för deras beteende i tryckfrihetsfrågan och
brännvinssaken.4 Åtal följde naturligtvis omedelbart, men Halldin
försvarade sig med skicklighet och mod och fick en tämligen lindrig
1 Joh. Henb. Kellgren, Samlade skrifter, Stockholm 1796 (Förk. K. S. S.\ II,
s. 6 f.
2 O. Sylwan, Johan Henrik Kellgren, Stockholm 1912, s. 35.
3 B. A. 1778: 44.
4 St. P. 1779: 53, 61, 76, 77.
5 — 3974. Samlaren 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
