Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens inställning till Gustav III och hans politik före 1789 85
är ju omöjligt redan på grund av att det i ena fallet är fråga om
en offentlig skrift, därtill med kungen som uppdragsgivare, och i
det andra om ett brev till en vän, som i mångt och mycket hyste
samma oppositionella åsikter.
I de båda uppsatserna, den ena om Näringstvånget och den
andra om Förslag till nybyggens anläggande avhandlas mest
ekonomiska frågor. Här skall endast nämnas, att Kellgren helt tar
avstånd från alla hämmande band på näringslivet och här kunde han
sympatisera med kungen, ehuru denne sedermera tvangs att svika
detta program.
Det återstår nu att med några ord beröra Kellgrens utveckling
från mitten av 1780-talet fram till »avfallet», och jag skall då först
i största korthet söka ge en sammanfattning av den historiska
utvecklingen, som bildar bakgrunden till Kellgrens egen.
Som jag redan nämnt, hade Gustav III måst överge sina
krigiska planer mot Norge, men hans oroliga fantasi förde honom
snart ut på nya äventyrligheter. Den svenska utrikespolitiken
kännetecknas under dessa år av en stark hållningslöshet. Kungens
utländska resa, samtidigt med hungersnöden 1784, undergrävde starkt
hans ställning. Rådsmedlemmarnas antal sjönk stadigt, och
faktiskt hade rådet som helhet endast något att betyda i judiciellt
avseende. Politiskt inflytande hade endast de riksråd, som kungen
kallade till konseljen, och hit kallades hans förtrogna. Eealiter
betydde detta, att rådet suspenderats. Formellt skedde detta ju
först 1789. Godtycke inom befordringsväsendet samt den s. k.
pastoratshandeln kasta också sin skugga över dessa år. Dessa
missbruk hade naturligtvis icke kunnat fortgå, om det funnits en fri
press. Efter 1780 var tryckfriheten en »Belle chimëre», och 1785
inskränktes den ytterligare genom indragningsmakten. Till och
med teatern ställdes under censur. Rustningarna och missväxten
undergrävde landets finanser, och riksskulden hade ökats. Kungen
lät då inkalla en riksdag och hade för avsikt att genom foglighet
och tillmötesgående vinna ständernas förtroende. Men han möttes
härvid icke blott av ett kompakt motstånd i sina positiva
strävanden utan ställdes också inför ett vittgrenat, oppositionellt
riksdagsinitiativ.1 I den mest brännande frågan, bevillningen, segrade
oppositionen, och riksdagen vågade till och med klandra kungen för
1 Jfr Landberg, a. a. s. 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
