Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Verner Ekenvall
politiska tystnad under de närmast föregående åren får en osökt
förklaring.
I början av 1787 kastar sig Kellgren åter in i publicistiken och
börjar sin stora upplysningskampanj »pro sensu communi». Men
en politisk press var nu mer än någonsin omöjlig. Därför kan man
ej här vänta att finna några spår av opposition. Men det
fingerade sällskapet utlovar inte sitt gillande av regeringens politik eller
ett försvar därav. Det lovar blott att i allt, vad som rör »det
egenteliga af wår Religion och Regementsförfattning» iakttaga »för
altid en obrottslig tystnad».1 Men är inte just denna obrottsliga
tystnad i och för sig en kritik? Hade Kellgren nu varit anhängare
av kungens politik, hade han ej behövt tiga.
I StocJcholms-Posten publicerar Kellgren så sin stora dikt Man
äger ej snille. Ett par strofer, som riktas direkt till kungen, kunna
i detta sammanhang vara av intresse:
Från Dårskap är all Last: ali Dygd af Ljuset är.
Et brott mot Wettets bud är brott mot Majestätet,
Mot mänskjans Majestät, och Dit, Regent! — ty lär,
Der Fanatismen går, går Uproret i fjätet.
Förlåt mig Sanningen, min Kung! — Förlåt den dygd,
Som häfwer Skaldens bröst, som lyfter fria själar,
Som eldad för Dit låf skal se med lika blygd
Din Spira sträckas ut til dårar, som till trälar.2
Omnämnandet av trälar gör, att man osökt kommer att tänka
på det allt mer tilltagande allenastyret, vilket icke kan ha undgått
Kellgren. Och i anmärkningarna till denna dikt får man en stark
förnimmelse av vad skalden själv kände vid denna tid, ty på
samtidsinspirationen kan man ej taga miste. Det är här vi återfinna
de ofta citerade orden:
Unge Författare! will du weta, om din kallelse är sann eller ej; lägg
handen på dit hjerta. Hwad intryck känner det af de ting som
om-gifwa dig? Sanning, Dygd, Rättwisa, Fädernesland, mänsklighet: säg,
kan du nämna dessa heliga namn utan rörelse i dit blod, utan
skakning i dina fibrer? Ser du blott med et åtlöje dina likars dårskap?
med förakt deras laster? med ömkan deras olyckor? Den håg du
känner at utmärka dig af talanger, hwad har den til föremål? mån
en titel, en prydnad, et anseende öfwer hopen, en beqwämligare lefnad?
1 St. P. 1787:1.
2 St. P. 1787: 232.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
