Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Verner Ekenvall
och Ebba Brahe. Kellgren själv är icke riktigt med på kungens
betänkligheter men måste naturligtvis vika. Men eftergifternas tid
är nu snart förbi. .1787 hade han genom lottning, som verkställts
på kungens uttryckliga begäran, utsetts att å Akademiens vägnar
skriva en mönsterdikt över Svenska Bergivärken.1 Hans
självständighetskänsla som skald uppreser sig häremot och han vägrar att
vidare skriva på beställning. Så blir Kellgren allvarligt sjuk i början
av 1788, och nu skriver han det märkliga »K- och k-breveU, ett
samtal mellan »förmiddagsmenniskjan och eftermiddagsmenniskjan, denna
timmans och den påfölj an des».2 Det hela blir ett stort bokslut över
skaldens föregående liv. Han längtar efter att bli fri, fri från
beroendet av en man, som så i grunden svikit sina ideal. Men han
bävar tillbaka för de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant steg:
K.
Jag tilstår det: mina inkomster äro mer än jag borde behöfva,
mycket mer än jag förtjenar. Men tillstå att man ej njuter, hvad
man ej njuter med säkerhet.
k.
Jag förstår ej hvad det vill säga.
K.
Det vill säga, att där i vrån står en tiggarstaf som väntar mig,
att mitt öde beror af en enda Mans lif, dess behag, dess nycker.
Så diskuterar skalden igenom alla sina pensioner och finner dem
ganska osäkra, samtidigt som han bekänner: »Jag har altid syftat
till någon säker lön. Då jag nämndes till Hand Secreterare, hade
jag sökt bli CommerceRåd». Då k tvivlar på K:s duglighet som
ämbetsman, svarar K:
Jag är nästan säker, att jag ej skulle blifvit den odugligaste
af våra Ämbetsmän. Mina små vittra försök skulle därigenom vunnit
ett dubbelt värde: de hade ansetts som en gåfva och ej som en
pligt. — — — Och hvad dugligt kan man författa, med denna
skyldighet att författa? Den som skrifver för sitt nöje, när snillet ocli
högen påkalla, skrifver sällan och väl.
1 Se Johan Henrik Kellgren, Samlade skrifter utgivna av Sverker Ek och
Otto Syhüan (Sv. förf. utg. av Sv. vitterhetssamf.), 9, s. 96 f. jämte där anförd
litteratur.
2 Brev, s. 179 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
