Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnérs Det eviga
97
detta. Tanken fasthålles i den fjärde strofen, där sanningen och
viljan till det goda tvinnas samman till handling: »Det Rätta får
armar, det Sanna får röst, / och folken stå opp till förvandling».
Denna starkt aktiva inställning är däremot borta, när skalden hunnit
fram till diktens slut. Där heter det: »Så fatta ali sanning».
Det är inte längre fråga om att sanningen skall ingripa i världen
utan om en mer intellektuell process: människan skall tillägna sig
sanningen. Hon skall fatta det sanna, likaväl som hon — om hon
är diktare — skall bilda det sköna.
Denna motsättning inom 1806 års dikt kvarstår väl i viss mån
även efter omarbetningen. Dock mildrades den därvid något av
att begreppet sanning inte oväsentligt reviderades i den andra
strofen:
Men sanningen lefver. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga verld,
och pekar alltjemt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från slägte till slägte dess ord.
Vad som här skett är inte bara, att Napoleons namn avlägsnats
— en detalj som ofta anmärkts. Därigenom avtrubbades de aktuella
politiska anspelningarna. Men förändringen sträcker sig längre än
så. De ny diktade verserna frigjorde sanningen från den politiska
verkligheten och gåvo henne en ny karaktär. Hon framstår med
ens som en ledsagarinna genom mörkret mot en högre värld. Från
och med nu är hon sålunda en teoretisk förmåga. Detta
understrykes kanske än mer av ordvalet på ett mellanstadium:
Hon lossar på bindeln i villornas verld
och låter oss skymta en annan.1
Till denna sanning, som skall skingra dunklet i »villornas värld»,
finnes ingen antydan i den äldre versionens strof. Där
konfronteras vi endast med den sanningskänsla, som ej låter sig nedtysta
av våldet utan tryggt förlitar sig på sin saks rättfärdighet.2
Sanningen står i närmaste släktskap med det moraliska modet. Det
bör ju också främst vara en sanning av detta slag, som en gång
skall göra sin röst hörd, när »folken stå opp till förvandling».
1 Avtryck i faksimile i Eleonore Bruno, a. a. s. 106.
2 Det är också anmärkningsvärt, att andra strofen då ännu inte ägnades åt
det rätta.
7 — 3974. Samlaren 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
