Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien EL, Fredrika Bremers första roman
19 7
blem och alltför bunden inom sin egen krets, säkerligen också
ganska viss om sin speciella mission. Men vad hon funnit hos
Scott till föredöme för sig själv och till äreräddning för romanen
framgår tydligt nog av ett senare brev. Hon skriver till Böklin
den 6 okt. 1834, n:r 181: »Walter Scott! Min goda B., hvad jag
älskar honom. Hvilken renhet i sedlighet, hvilken consequens i
karakterer. Man blir bättre af att betrackta hans hjeltar och
isynnerhet hjeltinnor, man förälskas i den dygd, som står så skön
fram, man vill äga den.» Scott, som i sin intrigföring med
omutlig rättrådighet straffar och belönar och som med allt sitt
verklighetssinne dock först och främst är moralist, måste ha tilltalat
henne högeligen, och den uppfattning hon i brevet uttalar om hans
förtjänster, stämmer ju alldeles med det litterära program, som
professor L framlägger i Familien H.
Palmblad kunde inte i sin Romandialog, som är tidigare än
Waverley, yttra sig om prosaisten Scott, men han blev snart en
av dennes mest oreserverade beundrare.1 Med sin förening av
romantik och realism uppskattades ju Scott f. ö. inom alla läger
och blev den viktiga förmedlaren mellan det gamla och det nya
seklets roman.
Fredrika Bremer, som först genom Böklin blev orienterad i den
nyromantiska spekulationen, intar i fråga om romanen en
modernare ståndpunkt än Palmblad. Hennes praktiska krav på romanens
nytta, på dess uppfostrande förmåga, pekar fram mot den
libera-listiska tendensromanen, vars första författarnamn hon själv skulle
bli. Hennes uttalande i Familien H. blev också i stort hennes
program för livet. Det stämmer t. ex. alldeles med vad hon
sedermera framhåller i de odaterade uppsatserna Om romanen och
romanerna och Om romanen såsom vår tids epos (den senare en
rekommendation av Beecher Stove, alltså senare än 1852). I den
förstnämnda antyder hon f. ö., hur det kom sig, att hon så snart efter
sin förkastelsedom själv blev romanförfattarinna:
Romaner hade jag under mitt lefnadslopp läst, nej slukat — jag
kan ej precis säga huru många dussin — och gråtit och skrattat öfver
dem, älskat, svärmat, lefvat och nästan dött uti dem [. . .], till dess
jag höll på att tappa bort mig sjelf och då i förskräckelsen svor ett
dödligt hat till alla romaner, skickade deras evinnerliga thema
kärleken till blåkulla och beslöt att lefva för verkligheten och odla vän-
1 E. Lindström, a. a. passim.
14* — 3974.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
